euresa

Nu är vi tillbaka till ankdammen Sverige och skall försöka göra en sammanfattning av resan. Men det kommer att dröja lite. För tillfället har vi fullt upp med fastighetsaffärer men lovar att återkomma med ärendet. Vi har nu en stuga för uthyrning i Värmland. Vill du ha information titta på euresa.blogg.se/stuga och hör av er sen.

Från Innsbruck gick färden vidare i Alperna. Genomsnittshastighet 47 km. BRANT!!! upp o ner och flera bromsstoppar.
Bromsstoppar för långtradare när deras bromsar har slutat att fungera, måste ses. Här var vackert och här var gott om snö och skidåkare. Kändes konstigt när man för inte så länge sedan gick bland apelsinlundar.


Fäbodar i Alperna

Man har inte bara fäbodar utan också bodar till hö och ved, fullt av dem. Österrikarnas och för den delen de tyska alpstugorna är otroligt välhållna och vackra. Med den där typiska övervåningen och oftast vackra väggmålningar på kalkvita väggar.

 

Vi körde förbi Garmisch - Partenkirschen, hur många ggr har man inte sett skidtävlingar härifrån.

Snart nog kom vi ner till lägre marker och därmed mindre snö. Lite kisspauser och en spaghettibolognese på en restaurang längs vägen ( jaha nu har man kommit till de nordligare, kallare breddgraderna där en iskall tyska serverar likt skolmatsbespisning) precis som hemma, vägkrogarna. Sedan drog Lars iväg 190 km/tim och bilen bara gled, inte en ansträngning från motorn märktes, här finns mer att ge. Tog oss igenom Munchen - tänk det var här det sa klick hos kungen. Väldigt vackra stadium där, antagligen sedan OS tiden.



Vi körde vidare mot Hamburg, vi körde av från motorvägen och hamnade i Leitzigen. En typisk tysk landsby, där man inte kunde engelska men ein grosse bier, det förstod hon, lite skratt och visning med händerna fick vi rum för natten och en kvällsmåltid med typisk tysk wienersnitzel. Ett enkelt hotell, men rummet var stort, en bra dusch/wc och en överraskande god frukost. Här fick Helena sitt första perfekta kokta ägg på hela resan. Värdinnan en väldigt rar människa som ville väl
och hade lätt till skratt.



Efter den goda frukosten körde vi vidare mot Danmark - lite handel i Heligehafen - och sedan på båten Rödby/Puttgarden
och vi lämnade kontinenten bakom oss buy, buy. En natt kvar i Danmark/Köpenhamn/Hotell Hilton. Sedan ses vi.

 

Rödby - Puttgarten efter shopping i Heligehaffen.                                           Willy Helena Hotell Hilton Kastrup

7 / 4 Efter frukosten körde vi norrut från Italien. Här var temperaturen låg och det var höga berg omkring oss.
Lars hade varit på besök i Innsbruck under sin konfirmationstid och hade positiv bild av staden, nu ville han visa mig den och naturligtvis var ett besök hos veterinären ett måste.


Mellan Italien och Österike

Vi körde rakt in i centrum, Lars klev av bilen och steg in på ett cafe mitt emot. Jodå hjälpsamma och rara brättade de att veterinären i hela staden, var runt hörnet och två gator ner. yipee!!! (Gud är fortfarande med oss på resan).

 Innsbruck

Väl där kostade besöket en 100-lapp. Hemma kostar det bara att kliva in på en veterinärkliniken mellan 500-1000 kr.
Tillbaks till bilen igen bestämde vi oss för att ta en kopp kaffe på det där cafet som hade hjälpt oss med vägen.
Österrike naturligvis, det hade jag glömt ,cafeernas och bakelserns förlovade land. Här fanns o välja på!!!
Upprymda över vår fullträff med veterinären och cafebesöket i vårsol och 24 gr värme ( mitt i alperna !!!!!) beslöt vi för att stanna. När vi tittar ut från cafet, ser vi ett Best Western Hotell på samma gata en bit bort till höger, vi går dit.



Ett varmt välkomnande, hund bara trevligt. Ett mysigt, lyxigt, familjärt hotell - kan varmt rekommenderas. Neuve Post.
Ett problem bara - jag hade fått tandvärk - inga problem värden ringer till sjukhuset , inget svar. Under tiden berättar han att man har påskmarknad i gamla stan bara under de här dagarna. Då hägrade vårmarknaden. Iväg i solen, Willy Lars och jag. Det är hästdroskor i stan. Det är varmt, inte bara vårsolen, utan människorna...... Underbara, snälla, belevade kunniga och hundvänliga. I gamla stan är det vårmarknad, trångt, mkt folk ändå när t ex Lars går in i en liten butik för att köpa cigarrer viftar ägarinnan in mig. Självklart ska hunden in och vända i en trång butik inte större än att 5 personer ryms, för här, här är man hundvänliga.

 Gamla stan

När vi satte oss på en restaurang, ute, frågade flickan som serverade oss om hon fick ge Willy en skål vatten. Det blev 2 skålar. Dessutom frågade hon om hon fick ge honom hundmat- gratis naturligtvis-
visst okej. Det roliga var att den sortens hundmat(leversnittar) äter inte Willy, men jodå han är väluppfostrad bjuds det ska man inte vara oartig, han sväljer rubbet. Eller så tyckte han som vi att hon var underbart söt och rar. Dessutom hade hon en väsande sensuell röst. 3 ggr frågade hon om allt var okej, och maten var helt underbar. Vi tog kort på tösabiten.



Lars satt och filosoferade som man kan göra över en god bit mat och en stor stark och tyckte att  med en shot till så var det nog dags för mig att ta och krypa hem. Vilket jag gjorde................... utan att ha tagit någon shot!!!!



Innsbruck är vackert. Ett vänligt sinnat folk, vi mötte flera homosexuella och kanske kan de finna sin fristad här, en bit från de stelbenta och fördömande tyskarna. Middagen på hotellet superb, här fick man sina första gröna smörstekta vårsparrisar mmmm. En sen kvällspromenad där vi tog avsked av Innsbruck, en irishcoffee och i säng.
Lars hade verkligen överraskat mig med ett underbart Innsbruck.

Dagen efter åter ont i tanden, inom sjukhuset, 2 tim väntan neej, vi kör.

 

6/4

På väg till Pescara

På väg hemåt efter en irriterande tripp i södra Italien med skojare och naturkatastrofer. Vi anlände till Pescara torsdag eftermiddag och tog in på hotel Prestige för att avvakta kontakten med vår Italienmäklare. Lördag var dagen Jeanperrie "mäklaren" hade tid så vi tog oss tid att se på den här lilla byn eller rättare sagt blivande turistmål, då allting ser ut som vanligt för turister utom att säsongen inte startat innu. Så torsdagen gick åt till att handla i byns lilla handelsbod, lite frukt, vin, ost, och annat gott för en dag på stranden.
 
 Bilder från jordbävningsområdet
På väg till Pescara

Fredag hände inte så mycket, orientering av byn, promenad på stranden, kollade lite objekt på internet. Åt kvällsmat på en kinesrestaurang. Ravioli med räkkött till Helena och oxkött till mig, smakade skapligt, sen huvudrätten, ka.lvkött med lök utan RIS. Dessutom ett så segt kött så det t om jamade när man bet i det. Helenas grillade räkor var något bättre, de gick i alla fall att tugga.

Lördag förmiddag kl 10,00 väntar på mäklaren, ingen kommer så jag går ner till receptionen för att ringa mäklaren. 10,15 svarar mäklare och medelar att han varit på plats kl 9,00 för en annan klient och meddelat receptionen så de i sin tur kan meddela oss, att han blir 45min senare och lämnat prospekt på fastigheter. Naturligtvis har ju inte Hotel Prestige någon aning om service så där satt vi till ingen nytta. Men klockan 11,00 var vi samlade i alla fall, mäklaren Jeanpierre och hans vän, arkitekten Luigi, så hädanefter alltså Mario & Luigi.

Genomgången på vad vi sökte var snabbt avklarad så , hej å hå upp i bergen vi gå. En LÅNG omväg senare för att vi skulle se vyn var vi framme vid det första objektet. En före detta bar mitt i byn med lägenhet ovanpå, bara att flytta in i för det fashionabla priset av 45000€ . När jag förklarat att det här skitet bara var värt kanske 30000€ och blivit ovän med Luigi körde vi vidare. (Detta är förmodligen ett av alla fuktskadade hus som rasat i jordbävningen). Nästa Objekt betydligt bättre, både Helena och jag blev förtjusta i det även om det krävts en del arbete. Så hem igen efter att dagen gått åt till dessa två objekt. Senare förklarar mäklaren alla kostnade i samband med husköp. Det var stämpelskatter och notarieavgifter mm så när allt var klar kostade huset 160.000kr mer än utgångspriset. ?!

   Vårt projekt som var intressant i alla fall

Så hotellet igen, vi gick igenom vad mäklaren sagt och kollade på internet. 10-20% kostar det att köpa hus i Italien, inte 35-40% enligt Mario dessutom hittade vi samma hus hos en annan mäklare 5000€ billigare dvs 50000skr. Så fastighetsaffär får vänta till svenska kronan hämtat upp sig eller något land landar i verkligheten.

Söndag, Helena skall hämta sin jacka i bilen och upptäcker en lång reva i bakluckan på bilen. Vi säger till hotellpersonalen vad som hänt och de slår ifrån sig, -du skulle stått längre in, eller -du borde stått på gatan och andra ursäkter. Men jag skall inte bll långrandig, både Helena och jag spydde galla på italenarna under söndagkvällen och förbannade deras nonschalans, vi var nu övertygade om att italenarna är duktiga på två saker, glänsa och ljuga.
Jordbävningen till råga på allt, gav vi upp och bestämde att nu blir det hemfärd.

Måndag kväll. Helena har precis gått o lagt sig och jag sitter i receptionen här i norditalien Affie. Imorgon blir det Innspruck i Österrike och vetrinär till Willy.  (Svenska jordbruksregler) innan vi kan anträda Sverige förhoppningsvis
till påsk.  PS min telefon är indränkt med vatten och fungerar inte längre DS

Helenas kommentar: Vi var i Perugia ( hittar ni mitt i Italien, strax norr om Rom ) körde ner till Spoleto över bergen
Apeninerna där epicentrum för jordbävningen var ( Lars tyckte där var vackert, så även jag så vi var nära att ta ett hotell här uppe) mot Pescara.

De två husen vi vr och tittade på låg i Cermignanao (Teramo) och Castiglione lite öster om Làquila som i dag är totalförstört. Hela staden är evakuerad och tusentals är hemlösa. Man ha utlyst det till en nationalkatastrof, och den
värsta naturkatastrof som inträffat i Italien under hela 1900-2000 talet. Làquila är värst drabbat eftersom så många bodde, där men många småbyar uppe i området är drabbat.

Ja, vi överlevde, men låt mig berätta.......  Jag vaknade av att jag trodde min man hade en herdestund för sig själv
men tyckte att sängen skakade lite väl mycket, tanken slog mig - han kanske drömde och låg o skakade eller fått epilepsianfall, vände mig om Lars var vaken vad är det? - det är nog jordbävning sa Lars som reste sig och tittade ut på balkongen (för att som han sa se om vi behövde ta oss ut). Han såg då att hela kylten inne i en butik stod och svajade kraftigt. Synd att vi inte filmade med videokameran, då hade vi kanse haft en del av semestern betald nu.

Lars gick tillbaka o la sig i sängen. Plösligt hör vi hur folk börjar slå i dörrar och springa i korridorer. Antagligen samlades man i foajen eller ute, vi vet inte vi låg lugnt kvar. Vi upplevde jordbävningen i skåne värre, eftersom det var mindre, snabbare skakningar, så att skorstenen stod och skallrade. Här var större rörelser, så att man vaggades som ett barn i sängen. Naturligtvis stora rörelser stora skalv, stor skada. Det var 6,3 på richterskalan och vi upptäckte på morgonen att rappningen i taket hade släppt.

Jag hade krävt att hotellägaren skrev rapport om skadan på vår bil både på engelska och italienska, detta underlättade för oss när vi gled ner till polisstationen direkt efter frukost o dusch. Vi hade tur i detta byråkratiska/polisiära samhälle
att ganska omgående få en polisofficer som tog in oss och började processen. Det tog tid, det skulle skrivas, pass skulle uppvisas, kopior på hotellets skrivelse, och en underskrift att Lars inte gjorde några anspråk på någon italienare.
(milde himmel för en repa i lacken) Tur var det dock att vi tog tag i detta direkt, en timme senare hade man fullt upp på polisstationen, det visade sig senare fick vi reda på  ( på nyheterna) att man under dagen stängt all trafik på vägarna mellan södra Italien och norra Italien just för att räddningstjänst, sjukhustransporter och militär (fältsjukhus) skulle kunna få tillgång till fria vägar. VI HANN SMITA UT - DETTA KUNDE VI LÄSA OM NÄR VI SATT I AFFI ( strax väster om Verona i norra Italien, nästan vid Gardasjön. Fast vi förstod att saker var på gång för vägen norrut upp till Bologna möttes vi av STORA konvojer på 15-20 räddningstjänstbilar med kontinuerliga intervaller.

P.s Vi är verkligen i händelsernas centrum. I Affi ( en liten avkrok utanför Verona ) när vi checkat in på vårt rum upptäcker Lars en stor gul helikopter som landade utanför. På bakgården från vårt fönster kan vi se en stor glasbyggnad med stora trappor fullt med säkerhetsfolk. Här landar helikoptern ut springer tre personer en kostymklädd möter upp och springer med en av dem upp samtidigt som han verkar prata. Efter en stund kommer en ambulans med siren o blåljus på och av springer personer, allt folk försvinner in och framför finns någon sorts blå smal farkost ( typ glidflygplan) samtidigt efter ca en kvart sänder man från italien en direktsänd briefing ( var det härifrån) man undrar.?!
Byggnaden var helt inkognito, inte en skylt, ingenting...........

Hörs i övermorgon

1/4 En natt kvar i denna la mafioso by från medeltiden. Ja så känns det i alla fall att vara här.

Torget i byn och huvudingången

I byns gamla kyrka finns i graverad mässingsplåt namnen på de släkter som styr byn. Inpräntad i ryggstödet på kyrkbänkarna kan man se vilka platser de skall sitta på. Ägaren till hotellet är en 2m lång kraftig man och hans 23 åriga dotter pratar som Marlon Brando i filmen gudfadern. Vi känner oss dock väldigt trygga här och vi är dessutom i gott sällskap bland övriga gäster som varit här. Ägarens söta dotter Martina visade oss i gästboken Nicole Kidmans namnteckning när hon var här 1997, dock utan Tom Cruise då ej hans namn var där. Dessutom på restaurangen sidan om La Posse var där en bild på Ted Kennedy också på besök här i byn. Också vi 1/4 -2009 inte att förglömma. Detta är alltså en pilgrimsby där vandrare från Frankrike till Rom får en säng gratis efter religös förebild, en sträcka på 172mil att vandra således.
    
Hotellet                                Matsal / Bar                          Restaurang / torg  
 
Här odlas också druvan som ger produkten Chianti vin som smakar väldigt olika beroende på årgång. Huvudsakligen gjord på sangiovese och de gröna druvorna har bannlysts helt.
De mest spännande vinerna hittar man i Chianti classico-distriktet som breder ut sig mellan Florens och Sienna och just här befinner vi alltså oss.

Så välkommna hit till detta hotell som heter detsamma som byn, familjeägt med god klass och standard, smaka på maten på olika restauranger här i byn. Vin och delikatessaffär utan turistpriser utan bra normala priser. Vänliga och hjälpsamma människor. Omgivningar som är sköna att skåda, en lisa för själen helt enkelt.

Så imorgon torsdag bär det av mot Peruglia för att träffa husmäklare, så vi får se vad som händer därnäst.

30/3 På besök inom Toscanas gränser. Måndag, uppehåll men småmulet styrde vi färden mot Pisa för att se det lutande tornet i verkligheten. På Italiens usla vägnät drog vi söderut mot Pisa efter att svåmodigt lämnat vårt mysiga Portofino. Ut på motorvägen med vägtullar för nu skulle det äntligen hända något. Tidig förmiddag nådde vi Pisa nu gällde det bara att hitta tornet. På krokiga stadsvägar med enkelriktat och ologiska rondeller såg Helena kupolen till kapellet där tornet också skulle finnas. En kort promenad senare efter ett flertal månglare längs vägen var vi framme vid monumentet av misslyckad byggnadskonst. Förutom det som visas på bilden var det inte mycket att se, Dessutom italienarens ologiska tänkande så fick man lösa en biljett på ett ställe och gå dit sevärdheten var, och då gällde det att veta till vad biljetten gick till vilket inte var så självklart. Så Pisa njaa...........



Eftersom Pisa var gjort på stort sett 1 timme, föreslog Helena att åka till Florens. Vad ska du se där, undrade Lars.
Det visade sig bli en för vår personliga del, en lyckoträff.
 Florens sedd från palatset

Florens en härlig eftermiddag, en magisk kväll, och ett irriterande hotell, men en dögosig spaggetthibar/Pizzeria. Något irriterad över Florens stadskärna och möjlighet att hitta hotell körde jag mot enkelriktad gata ( mötte i alla fall en massa bilar ). Kom fram till ett torg där det stod en del polisbilar och en massa ungdomar som korsade torget, men till sist kunde jag vända och tog sikte på den Italienska dödstrafiken igen. Till slut hittade vi Hotel de la Paca och checkade in. Bilen fick vi ställa 15 min bort i ett parkeringshus för bilar utan tillstånd bogseras bort, Något att tänka på, hotellet ringde och registrerade nr-skylten innan vi parkerade bilen och ringde dessutom igen när vi checkade ut morgonen därpå innan bilen hämtades.Helena, jag o Willy var nu riktigt hungriga, så efter att ha parkerat bilen gick vi in på en Spagetthi/pizzeria, cafe, karaoke, american bar med engelsktalande personal, som trots sin hundräddhet ändå serverade oss alla tre både mat o dryck. Här avslutade vi också kvällen i Florens med champange och sliskigt god efterätt tack vare personalens servicevänlighet och ägarens givmildhet. Fullt tryck på fredagskvällarna alltså på Café Deco, kan varmt rekommenderas, men innan kvällen hade vi haft annat för oss................

 Entre   

Vi promenerade mot Florens centrum.......... Jag stannar i en hörna för att kolla kartan, när plötsligt Lars ropar till mig.
 - Du, Helena titta här vilken vacker ring, den har vårt emblem också ska vi inte ta och köpa varin ring till oss som ett tecken för oss båda. Jag blir alldeles varm en så fin tanke, vi går in efter att man låst upp dörren. 10.000 kr per ring, nja jag tyckte vi kunde tänka på saken. Kom in på Piazzan där världens vackraste kyrka ligger, torget strömmade av människor, företrädesvis ungdomar som satt på trappan med näsan mot solen, plötsligt hade himlen spruckit upp som Helena lovat o det var strålande solsken o varmt. 



Florens var under hela medeltiden 1000-talet till 1600 talet centrum för Europas bankverksamhet, införde florentinerna som valuta. Man styrde också världshandeln med textilier, bla siden, vilket man fortfarande har fina varor i. Flera familjer
la famiglia.., blev ofantligt rika och i princip så ägde familjen Medici staden Florens. Samarbetet Venedig - Florens gjorde att italien styrde världshandeln. Handeln med guld var och är fortfarande stort i Florens. Tack vare dessa rika familjer så lade dem en del av sin förmögenhet på kultur, vetenskap. Därför är Florens en stor kultuskatt. Här går fortfarande ungdomar på konstfack och det målas tavlor så väl på duk som på mark. Konstformer i olika former överallt i staden, som är otroligt vacker.

            
 
Efter att ha gått förbi världens vackraste kyrka kom vi till nästa torg, piazza, där palatset i Florens låg, en magnefik byggnad. Vi beslöt att lösa inträde o gå in.


Här har fursten (Medici) av florens och hans familj huserat. Vilka konstskatter, vilka tavlor. Eftersom Florens var huvudort för upplysningstiden och stödde konst, atronomi, vetenskap, filisofi har alla de stora varit här. Micelangeli, Boticelli, Leonardo da Vinci, Galileo Galilei, Dante Aligiheri..... listan kan göras oändlig. Michelangelos originalstaty "David" finns här. I palatset upptäckte vi "vår" symbol den som gjorde att Lars ville köpa ringarna, nämligen, franska liljan. Märkligt !?

Lars var fast besluten att hitta ringar och ut o in ur guldsmedbutiker kom vi till sist till bron, Ponte Vecchio som Helena envisades med att gå till. Den är världsberömd eftersom den har bodar på bron som funnits i århundrade. Helena trodde att det rörde sig om bokbodar precis som i Paris dvs har man en gång för flera hundra år sedan fått licens på dem går de i arv o man är väldigt stolt över detta. Det visade sig vara guldsmedbodar. Ut o in och till sist hittade vi dem. När vi sitter där inne o har köpt dem, ringarna var på plats, stiger en präst in och stänker vigvatten över oss och välsignar oss inför påsken. ............ En magisk kväll o ni förstår säkert varför vi avslutade med champagne.



Efteråt har fått reda på ............ av innehavaren av guldsmedbutiken att anledningen till att franska liljan finns avbildad i palatset, berodde på att en kvinna av familjen Medici gifte sig med en man som sedemera blev kung av frankrike och för att visa denna samhörighet mellan man/kvinna Frankrike/Italien tog Florens den franska liljan som sin stadssymbol.
Att vi upplevde så mycket yngre folk på torget är att vid detta torg minglar nyförälskade o nygifta och att man som symbol för sin kärlek går och köper ett hänglås går ner till bron Ponte Vecchio sätter dit hänglåset på bron o kastar nyckeln i sjön för att som symbol besegla kärleken som oåterkallelig.



Om det kändes rätt eller .................?! Dessutom var det söndagen den 29/3 2009, visade sig i efterhand när vi räknade på det idag onsdag 1 april. Michelle,  min älskade dotter (förlåt vår) du vet symboliken :)

Vill också på denna sida samtidigt passa på att tala om att vår enda son Christoffer förlovade sig i år med Ammie Olofsson den 14 februari 2009, .......det är hur stort om helst . Vi önskar dem lycka till i livet och känner kärleken med  och till dem.

Lördag förmiddag, molnigt och lite småregn har gjort att vi tänker ta in på ett trevligt ställe att tillbringa resten av helgen på. Vår kustvägsresa genom den ena byn efter den andra, letandes efter ett hotell slumpade sig till sist att en portal över vägen tilldrog sig mitt intresse och gjorde att jag mycket snabbt svängde höger. På kurviga vägar igen, ständigt uppåt i minst 3 kilometer kom vi till sist fram till Norditaliens kurtiserande jetsetshotell där välbärgade italienare förlustar sig på allehanda vis. Där stegade vi in och frågade efter ett rum och vad det kostar per natt. En portier i sann Basil Falwty stil talade om att det kostar 155€ per natt inkl frukost. Taget tyckte vi -var kan vi ställa bilen? frågade vi. -Var ni vill svarade Basil, och slog ut med händerna, så blev det. Vi lät bilen stå mitt framför entren i två nätter och det var ingen som påpekade något. Hotellets historia är att i början på sekelskiftet var detta en mycket populär utsiktsplats eftersom man kan se havet på båda sidor. Därför byggdes detta hotell som en rekreationsplats för välbeställda och kungligheter och andra potentater. Parken Portofino är som gjord att medtaga picknickorgen med vin och andra läckerheter i, eller att bara strosa runt i och njuta av naturen. 
 vägen till hotellet

Servicen är enastående, och maten är delikat, och priserna överkomliga med tanke på vad du får. Helena tog bla havets läckerheter dvs krabba, fisk, naturell som förätt och grillad räka och havskräfta som middag, jag tog blandad skinka, korv blandad med frukt och riven parmesanost som förätt, och spagghetti med någon specialört  på med ost, tillika vitt vin mousserande som aperitiff och en flaska vitt vin som huvudryck tillsammans med vatten a,la gas. Till sist avslutande med en liten flaska champagne allt för ca 800svenska kronor. Garanterad minsta kostnad i Sverige på en restaurang med samma klass och samma måltid skulle kostat minst 2800kr. Hovmästaren som serverade oss både lördag kväll och söndag var en härlig äldre man som tog sitt yrke på största allvar, han skötte även baren med den äran så vi gav honom dricks på 5€ vlket märktes på söndagskvällen när vår sista måltid var på hotellrestaurangen. Apertitiffen som smakade som champagne bad vi honom lämna kvar eftersom den var så god medan vi beställde stek och lamm till middag. Hovmästaren valde det röda vinet och överlämnade en jättefin gåva till oss, nämligen en brun påskkaka som är väldigt vanlig och traditionsbunden här i Italien. Vi trodde det symboliserade Jesuskorset men det är en duva. Efter en utsökt god middag bjöd hovmästaren även oss på Italiens snaps "Grappe" ingen höjdare direkt men allt går ju ner och Helena fick avsluta kvällen med en god likör (Italiens Amaretto) innan vi stöp i säng nöjda och glada.

 påskkaka

Hotell Portofino Kulm som går att hitta på Webben är alltså en godbit i bergen som, om man kan och vill bör lägga ett par nätter på. Få bada i deras inomhuspool eller att sitta i bubbelbadet med sin älskade. Kanske bara passa på och ge kroppen en genomkörare på deras lilla gym. Eller bara för att få känna sig som filmstjärna eller en kunglighet och bli uppassad som de under ett par dagar i baren eller restaurangen. Det är nästan som om man skulle kunna vänja sig vid att leva så alltid.


Liten Historia: Tydligen går detta stället som en hemlighet mellan far och son. Hit kan de kändaste familjer (utan insyn av paparazzis antingen ta med sig en älskarinna eller ha lite tres menache. Det absolut omöjligt att hitta hit om man inte känner till det. Vi var som vanligt nästan själva på hotellet fram till lördagskvällen plötsligt så vimlade det av folk i restaurangen. Äldre herrar med betydligt yngre damer företrädesvis. Dessutom två rätt bisarra saker. 1. Detta är det enda hotellet som förutom vanlig tvål, bad o duschkräm också hade INTIMTVÅL tydligt skrivet på flaskan.
2. Jag (helena) var lite lätt orroad av vad hela detta kalaset skulle kosta eftersom ABSOLUT inga priser var utsatta på menyn. Varken mat eller någon form av dryck, och Lars beställde på. Nästa dag av en händelse sade Lars nämen ta du den rätten den är inte så dyr. - Hur vet du det, undrade jag? - Det står ju att lammkotletterna kostar 13 Euro, det är ok.
Det visade sig att menyerna var aningen olikfärgade, mannens lätt blåton och hennes lite lila, svårt att se.
Damen skulle inte veta hur mycket herrn la ut på henne för att få lite älskog. ( Så finns det något också som säger att i dessa kretsar frågar man inte om priset, gör man det är man en person som ändå oftast inte har råd.) hmmmmm

Men det var skitroligt att se dessa olika personlighetstyper checka ut morgonen därpå. Vi stod på balkongen och skådade ceremonierna.

En kallelse till alla som varit i Italien, ta nu och kontakta oss här på webben och ge både oss som aldrig varit i italien små tips o bra platser att besöka och för alla andra som kan behöva veta mer om Italien än vad vi kan återge.

 utsikt från bergsvägen upp till hotellet

Vilken natt och dygn det varit. Givetvis när man är i närheten är Monaco ett måste och det kan varmt rekommenderas att vara i. Vi kom dit och stannade bilen i centrum, vår vana trogen och gick för att se oss omkring. Naturligtvis med casinot som huvudmål. Helen mindes att det skulle vara en grön kupol som tak och det kunde vi se en bra bit bort, förbi hamnen och upp på berget. Så vi traskade ditåt, förbi alla dessa fantastiska båtar som ligger för ankar, havets Rolls Roysar. Stora båtar som större sommarstugor och villor. Vi följde vägen som gick uppåt och till sist stod där en skylt casino. Uppför trappor, till vänster om ett stort operahus gick vi och till sist kom vi fram till ett riktigt stort hotell. Hotel de Paris, där sa Helena till mig att gå in och fråga var casinot ligger och vad ett rum kostade.
 
420€ kostar ett rum här per natt sa den mycket trevliga receptionisten. -Vad får man för den summan? frågade jag
-Ett rum svarade hon men efter en liten kort tystnad tittade hon på sin dator och sänkte priset till 336€ / natt inklusive frukost. Toppen tyckte jag och bokade direkt efter att fått höra att hundar också var välkomna. Så vi stallade in oss själva på rummet medan hotellpersonalen körde undan bilen och bar upp vårt bagage. En stund senare knackade det på dörren och bagaget anlände. Superb, men våra laptop var inte med, så det var bara att ringa receptionen och be dom hämta våra laptops. De kom på ett par minuter,-  dessutom kom det upp ett par med en vattenskål på en tallrik till Willy och en hundbädd. Vilken service och vilket rum, där var allt du behöver och lite till. Ett rum på HdP kostar väldigt mycket men det är värt det. Men däremot inte mat och dryck som är världens dyraste här. En Heineken öl på flaska 130 skr, en coca cola 40 skr. Vi var och tog oss varsin omelett 2st kosmopolitan och en flaska vatten på en restaurang, notan gick på 800 skr, Sanslöst dyrt alltså.
 

Så till sist detta berömda casinot Monte Carlo. Vårt hotell låg alltså sidan om och eftersom HdP är Monacos kändishotell så fick vi guldkort för inträdet till casinot. Väl där tänkte vi spela lite holdem poker, men tyvärr där fanns bara 21, roulette, och massvis med enarmade banditer. Holdem poker spelas på baraadium tyckte vi dom sade och begav oss till det andra berömda casinot ........? som ligger sidan om. Men ingen holdem där heller utan samma som det stora casinot. Så vi frågade igen och fick ungefär samma mummlande svar, men denna gång uppfattade Helena namnet som var ett hotell med casino en bit bakom det stora Monte Carlo. Det visade sig vara ett hotell nedanför det stora casinot Monte Carlo. Där fanns både holdempoker och annat att spela. På det riktiga pokerbordet var den lilla insatsen 500skr och den stora blinden 1000skr , desutom var insatsen 10 000 kr bara för att vara med vid bordet, så det bordet begav vi fort. Men de hade ekonomivarianten också så där placerade vi oss. Markörer för 220€ löstes in och 45 minuter senare var de slut, men roligt hade vi. ( varje giv kostade 20€ ). Kvällen avslutades med skumpa i duschen på vårt hotellrum. HELMYSIGT.
Duschen var stor så att det fanns 2 sittplatser på var sida.  I mitten var det stort så du kunde dansa runt och vattnet kunde ändras så det kom från taket. Här fanns våg att väga sig på, all sorts toalettartiklar och två saker av allt, t om 2 toalett-hållare.  Sängen var bigsize ggr2.
 Casinot i Monte Carlo

Men allt roligt har ett slut, även om frukosten var svår att lämna, har fanns verkligen allt dessutom handgjort. T ex pannkakor, scrambled egg, egenhändigt gjord youghurt, allt apelsiner m.m skalat så att inte hinnorna i klyftorna skulle störa de rika jetsetarna, to m LIME var pealat i små klyftor utan skal. Överdådigt, men verkligheten har hunnit ifatt oss och nu idag 28/3 befinner vi oss bara på den Italienska rivieran i 18 graders småmulet väder. Övernattat på Diana grand hotel and resort, påminner om Selma Lagerlöv i Värmland. Resan söderut fortsätter med oförminskad styrka. Beräknad nästa anhalt Pisa eller Toscana.
 Vägen till Genua

PS Under hela resan på franska rivieran och ut från Monaco hade vi sköna Peps Persson skrålande i örat, - vad fan är hög standard.  Eller att de rika bara blir mer förbannat rik, medans den fattigare bara blir fattigare det är falsk matematik.
Så känns det verkligen med bonusar på någonting som inte finns och som i sin tur leder till inköp av lyxyatcher som det aldrig funnits pengar till. Dessa är rika på andras bekostnad nämligen vanligt folk som sliter för att ärligt tjäna sitt levebröd till ex den fattige bonden som aldrig ens settt en lyx yatch. Älskar peps blues o texter. Är man en zebra går aldrig ränderna ur. Ds  
 Hamnen i Monaco

Efter färden mellan Villefrance och Perpignan kustvägen upp till Nimes, (motorväg, fult o tråkigt mkt industrier), (lars lätt irriterad det var tullavgifter, folk som inte kunde flytta sig och en j-l trafik i Nimes), kunde vi så äntra Provence.
I samhället Beaucaire stallade vi in i ett trivsamt, familjärt hotell med en goumetrestaurang.
Vi var trötta, stallade in och villy trivdes med en gång, hungriga som vi var åt vi på plats då vi såg att de hade restaurang också.  I restaurangen satt gott om folk. Det bådar alltid gott när lokalbefolkningen själv går o äter på ett ställe.

Provence är känt för ett par saker, framförallt sin goda mat, goda viner och camargehästarna. Maten fick vi prov på direkt
en mkt god middag, trerätters och allt smälte i munnen, i sann provencalsk anda. Sedan låg vi och hunden och bara slappade på rummet och diskuterade vidare färd. Dagen efter styrde vi kosan mot Arles för att köra vidare söderut mot en by som heter Port St Louis du Rhone, .... vi kom aldrig dit.

Provence är på sina ställen väldigt likt österlen. Mycket vackert och trivsamt. En sann fröjd, kan starkt rekommenderas.
Eftersom provence har stora fält av lavendel ( synd att vi var så tidigt på året annars hade mkt varit lila). Så är det känt för sin honung som bina bl a tar sin nektar från just de stora lavendelfälten. Tänk er lammstek, örter, gott vin, honung och parfym. Där har ni provence i ett nötskal. På vägen till vårt mål såg vi en liten skylt svängde in och det visade sig vara en en vingård ( inte stora chateu, utmed vägen för att locka turister med vin som kanske de inte ens själv framställt).
Utan detta var en liten gård ute på landet med vin som hela familjen engagerar sig i och som är deras enda utkomst.
Vi hittade ett helt outstanding vin som han knappt ville vi skulle prova för han menade att det var lite speciellt.
Lars tyckte det var gott smakade kakao och när jag fick det i munnen kom en våg av välbehag, så balanserat, så mjukt
sådan karaktär o smaken ..... helt klart kakaosmak. 4 flaskor av den sorten, 2 flaskor av en annan sort och slutligen 1 flaska mousserande rosevin (provence är bäst i världen på dessa). Till detta en burk honung med nektar enbart från lavendelfälten. Nöjda med fyndet vände vi bilen, nu skulle vi få se camargehästen i arbete trodde vi, men dessa shower är bra på helger. Slå upp hästen på internet o läs mer om dessa.
 
Färden gick istället vidare mot Marseille, kustvägen. Marseille är levande ..... hundar, ungar, tvätt hängandes ute och blandad arkitektur. Mitt bland nya hus kunde stå ett gammalt, pytte. Han hade inte velat sälja o förändra och därmed fick han vara. Bra stadsarkitekterna. Marseille har en själ. Vägen gick vidare längst franska rivieran, Cassis sött och litet, trångt och bilovänligt. Vidare mot Toulon och mot St Tropez.. På vägen strax innan St Tropez kom vi till ett  samhälle som heter Cogolin, här uppe i bergen hittade vi ett avskilt ställe Best Western hotell med svit dvs man får vardagsrum också
med stort panoramafönster och utanför trerass med uteplats.


God mat men de kunde inte fixa en irish coffee. Sagt o gjort, Lars gav sig ut i köket och började vispa grädden.
En trevlig avrundning på kvällen där vi gett avtryck i den restaurangen. Lars visade, provsmakade och gav sitt godkännande. Dagen efter bar det vidare mot Cannes. Där tog vi vitt vin o öl i den strålande solen, vid beachen,
där unga blondiner barbröstade försöker fånga någons (förhoppningsvis regissörs) uppmärksamhet.
 
Beachen i Cannes och Helena med vitt vin

Ni vet Cannes = filmfestival. Färden gick vidare längs franska rivieran. Nice tyckte Helena var charmigt och själsligt, dock minns inte Lars något mer än att han tyckte det var världens lääääääängsta stad. Ölen hade nämligen gjort sig påminnt och sjukt kissnödig rattandes i aldig sinande biltrafik och med absolut ingen möjlighet att stanna och ännu mindre ett wc. Här, skrek jag, Lars svängde in. Längst med vägen höll de på med trafikarbete här stod 2 byggbodar, jag såg en möjlighet, både Lars och jag tog den möjligheten, nöden har ingen lag. Efter ett tag var vi inne i Monte Carlo.

 Staden Nice

Så efter Pyrenernas kurviga och snöklädda massiv kom vi in i Frankrike efter flera timmars körande och köande på dessa småvägar. Två mil innanför Frankrikes gräns händer det som vi fasat för under hela vår resa. Poliskontroll på en smal väg utan möjlighet att smita undan. Givetvis vinkade de in oss efter att ha frågat var vi kom ifrån, och Sverige var inte det svar de ville ha. Droger, alkohol, eller tobak att förtulla frågade dem efter att Helena sagt att vi varit i Andorra. Nej svarade vi sanningsenligt. Några kontanter över 10000euro, resecheckar, us-dollar frågade en annan polis medan en tredje läste Helenas kvitto över guldfyndet som inköpts. Nej svarade vi igen. Tag ut hunden sa den första polismannen om Willy som satt snällt i baksätet. Så jag öppnade helt sonika bakdörren och Willy hoppade direkt ut så poliserna backade ett par steg. Du måste koppla hunden sa den andre polismannen medan han knäppte upp hölstret till pistolen. 
Så Willy kopplades , bilen genomsöktes, kvitton lästes och slutligen stämde nog det vi sagt, att vi var bara knäppa turister som körde runt Europa utan något egentligt mål. Så vi fick köra vidare, phuuu.
      
Men det var inte slut med eländet den dagen. Vi hade fasat för de köer vi mötte på väg till Andorra. Nu när vi trodde allt var i hamn var det vår tur att hamna i kö. Nerför berget de sista milen innan dalgången tog över höll de på med vägarbete. Så köandet tog väl ett par timmar. 

Men belöningen efter våra strapatser uppvägdes med råge. När vi kom ner till foten av bergen låg där en lång medeltida mur med hus och affärer innanför. Det verkade häftigt tyckte vi och beslutade att finns här övernattning så stannar vi och kollar stället med omgivningar. Tro det eller ej men 500meter senare står där B & B, så vi svängde in knackade på och visst fick vi sova där över natten. Helena berättade om våra strapatser under dagen så de bjöd på vin och the och mannen Esteban ringde runt till restauranger för att se vilka som var öppna. Frun Mirelle sa att Esteban erbjöd sig både att köra OCH att hämta oss efter måltiden som bestod av grillade musslor, och ankbröst, creme brulee samt vars en kanna vin.FORMIDABELT, och vilka vänliga människor, annat än spanjorerna. 


Dagen efter gick vi in i staden Villefrance. Som hämtad ur en saga eller film, helt osannolik, kan inte beskrivas det häftigaste hittills, slå upp det på internet o läs mer detta är en pärla.

 

Efter en förmiddagspromenad bar det av upp i bergen igen upp bland det trångaste skit man kan tänka sig. Där fanns (tack Mirelle) detta hade vi inte hittat utan tips,
en het källa med hälsovatten direkt från bergen. När vi fick reda på detta sa vi nu eller aldrig, det andra alternativet hade varit att åka till Island. St Thomas heter källan och 36,4 grader varmt vatten. Solen sken, har aldrig varit så varmt däruppe som just nu. Den värmen de hade 26 gr, har de nomalt inte förrän i maj. Tack gud.


Så vi ligger just nu idag 24 / 3 på gränsen till Provance i ett samhälle som heter Beaucaire, nära Nimes och förväntar oss en trevlig upplevelse på franska rivieran, innan Italiens gräns överträds.

20 / 3 Till alla nyfikna läsare. Har idag efter turbulens i Algarve lämnat Portugal för att ta oss till Italien. Två dagar med mulet väder, stark blåst, och dessutom inget tillräckligt intressant husobjekt har gjort att vi försöker i Italien. 80 mil till Granada för första övernattningen. Ett hotell som taget från filmen "From dusk to down" med sk club lite vid sidan av med (damer med nätstrumor och skinnklädsel)  om ni förstår vad vi menar. Ett paradis för långtradarchaffisar. Hur jag vet hur det var?  Helena skickade in  mig. Men hur det var behåller jag för mig själv. Hotellet som vi övernattade i var det sjaskigaste vi upplevt på hela resan.
Det kliade överallt redan när vi gick och lade oss. Rummet luktade cigarettrök, starkt. dessutom hade vi en långtradare 30 meter från rummets utsida som stod igång med en dieselvärmare till hytten, så var 10´nde minut gick motorn för att sedan vara tyst 10min och så börjad det om igen. Halv tre på natten hade jag fått nog. Jag väckte Helena som sömndrucken var med på noterna att lämna stället.Hasta la vista sa jag till nattvakten när vi lämnade hotellet och tog motorvägen mot Alicante där vi är just nu på Holiday inn. En riktigt slappardag innan vi sätter nosen mot Andorra och Italien.
   
Alicante lämnade vi utan saknad, en typisk turistort som alla andra. Vi följde östkusten förbi Benidorm, ett litet singapore på avstånd med höga hotell och kontorsbyggnader. Hela spanska östkusten är under uppbyggnad för turism av olika slag. Massvis med blivande smultronställen. En övernattning tll krävdes innan vi tog sats upp i pyreneerna och till Andorra.
 
Ett helt annat landskap uppe på ca 1500m höjd 4-5 mil innan Andorra

Söndag middag vid 13,00 tiden passerade vi tullen i Andorra och kom in i detta lilleputteland som ligger helt gömt i bergsmassivet. Snabbt in i centrum, in i parkeringshuset och sen tog vi en solig eftermiddagspromenad. Helena passade på att fynda guldsmycken som var till utförsäljning. En riktig liten gullig affär med blandade varor som smycken, elektronik, tobak, och lite annat. Staden Andorra-de-duville tog väl en timme ungefär att titta runt i och vi kände att kommersialismen i stan kanske räckte för oss, så vi tog oss ur Andorra,
   
och fortsatte de otroligt kurviga vägarna i Pyreneerna för att ta oss över gränsen till Frankrike för Spanien var vi  nu otroligt trötta på.

Ankomsten till Algarvekusten blev en större glädje än vi kunnat tänka oss. Efter att först ha frågat ett Hotell vid klipporna om husrum tog vi saken i egna händer. Helena hade någon dag tidigare suttit och surfat på webbsidorna för att hitta ett hus eller lägenhet för längre boende. Hon hittade två ställe, ett var upptaget det andra låg här i Carvoiero. Bestämde på telefon ankomst 16.00. Helena visste ungefär på kartan var det skulle vara så vi tog oss ner till centrum, parkerade bilen och började gå. Då vissa oklarheter rådde angående riktning gav jag med mig och hängde på Helena som tog oss till rätt adress. Väl där knackade vi på dörren men ingen öppnade, så mobiltelefonen kom till användning. En dam vid namn Theresa öppnade dörren med ett leende och ursäktade sig med att hon stått i duschen. Vi var å andra sidan något tidiga klockan var endast 12.00.
 
Några artighetsfraser senare visade hon oss lägenheten, jättefin. Egen pool på privat område. Perfekt för Helena och mig och Willy. Efter ett traskande i solklart väder uppför branta backar, var det extra härligt att byta om till badkläder och slänga sig i poolen. Vi bor helt själva, trots att damen har tre lägenheter att hyra ut, tacksamt för oss. Vi har 200 meter till havet och 250 till beachen, där ni ska få se Lars sitta och njuta på klipporna. Här är hissnande vackert och vi stortrivs.
Kärleken blommar och vinet flödar.
   
Vi har inte tillgång till internet utan får gå ner till ett cafe som har tillgång till Internet. Det är för engelsmän så när de är där är det högljutt annars är det sura miner. Svenskar göre sig icke besvär, men det får gå..........
För övrigt finns det inte mycket att säga om den här lilla byn , utan här är som i all andra typiska semesterorter. Mycket cafeer, restauranger, och souvernirbutik. Med en viktig skillnad. Nu 16 mars är här nästan folktomt på turister. Det betyder att man kan bada när man vill, äta när och var man vill utan folk. Suveränt för oss.
 

 
Imorgon ska vi ut på vår första husvisning på den här orten, får se hur det blir.

12 / 3 Vi gav oss av tidigt från Evora. Hotellet kändes inte bra och vi var alla tre lite allergiska både Lars, jag och hunden nös och snövlade. Vi körde inte mot Beja direkt, utan vek av  mot Moura. Vid den här vägen ligger europas största konstgjorda sjö. Här var vackert och rikligt med fisk, här fanns en marina och portugiserna hade stannat till med sina husbilar. Villy sprang och lekte och var nere i vattnet och badade, men till sist var vi tvungn att köra vidare. Vi har hittat vårt område att kunna leva i. Beja med omgivningar. Som att komma tillbaka till skåne fast med en mycket varmare temperatur. Påminner lite om Skurup och Gårdstånga med stora åkerarialer blandat med mindre skogsdungar. På det hela taget vänliga människor, lugnare trafik, ganska lätt att hitta och närheten till flygplatsen till Lissabon. Det finns även en mindre flyplats här i Beja så kommunikationerna skall fungera med tåg eller flyg.
          
Vi kom in i Beja och hade sån tur att vi fick en parkeringsplats direkt, den var placerad så Willy fick skugga hela tiden.
Vi började promenera för att hitta någonstans att övernatta. Vid ett torg delade vi på oss, lars gick ena sidan och jag den andra för att sedan mötas. Precis när vi möttes upptäckte vi båda ett hotell/pensionat. Pensionat Barbara, det visade sig vara ett familjärt ställe och här fick vi också takterass. Detta är den första staden i portugal och för den delen med spanien som verkligen har stängt av för bilrafiken. Så vårt pensionat med takterass ligger vid en av gågatorna som slutar i en liten trekant för att gå vidare mot andra gågator. Här händer lite grejer och vi har bland annat suttit och tittat på elever inspark och deras ceremonier som mest handlar om förnedring. Willy stortrivs på terassen och vi med. Det som var tänkt som en övernattning blev 3 nätter.
 Hotellfamiljen.


Vi har varit och tittat på slottet/borgen som har det högsta tornet i portugal 40 meter. Vi har varit och tittat i ett gammalt fransiscaner (munkar) konvent, där flera kungliga bröllop ägt rum och där kvinnor från högre stånd blev satta som nunnor i detta kloster. Därför är det världskänt, just pga en nunna som en enda gång fick syn på en soldat blev förälskad och skickade 5 kärleksbrev. Dessa blev översatta till franska och utställda över hela världen. De är från 1600 talet men så sent som 2003 var de med på en utställning i New York. Passionerade kärleksbrev har därför ett uttryck " portugis letters"
Beja är känt ända sedan Julius Ceasars tid då han gav staden sitt stadsbrev och döpte den till " Pax Julia ".
Här har hänt mycket och vi tycker mycket om staden, framförallt dess lugn och bilfria gågator. Att de sedan har apelsinlundar vid sina Avenyer är ännu trevligare. Dessutom lagom stor.
 
 Borgen i Beja

Torsdag den 12 mars. Cuba var byn som vi tittade på hus i idag. Ett litet gathus eller radhus som jag säger, Vitt o gult på fasaden, ett fönster i köket som vetter rakt ut över gatan, med utsikt 4m över till motsatta fasaden. Två rum och kök  tvättstuga. Spis driven av gasol.  Enkelt men genuint, ett fynd för 40,000 euro. Ja det är intressant, för byn är under utveckling och här byggs rejält än så länge.  Imorgon fredag så skall vi titta på ytterligare två fastigheter med tomt dvs åtminstone en gräsplätt att vila arslet på. Sedan tar vi lite semester vid Algarvekusten och kommer då kanske inte att vara lika frekventa på den här sidan.

13/3 Var och tittade på ett till idag, ett gathus alltså, Luis körde oss mot Algarve till en liten by kallad Albertnoa.  2mil från Beja. Nytt trevligt objekt, större än tidigare dessutom två sovrum, 1 vardagsrum tillika en uteplats. Bäst hitills endast 35.000euro. Vi tänker bjuda 28.000euro........... Går det så blir det vårt. Om inget annat händer så blir det Algarvekusten imorgon. Lite Semester innan vi drar genom Spanien och till Italien om troligtvis en till två veckor. 

Förresten GRATTIS CHRISTOFFER PÅ FÖDELSEDAGEN: Mammsi  &  Pappsi 15 MARS RING O GRATTA PÖJKEN

10/3-09

Nu 400 mil senare har vi kommit till Evora den del av Portugal som vi från början  tänkt köpa fastighet i. Vi lämnade Torres Novas imorse och lade om kursen mot den kulturskyddade staden Evora. Färden gick först österut mot Abrantes, för att där följa kompassen rakt söderut mot staden Evora. En otroligt vacker landsbygd med kork-ekskogar så långt ögat kunde se.       

Som ni ser här är det mörkare ner till, där har man skalat av barken medans barken sitter kvar upptill (ljusare).

Genom en liten pittoresk by Ponte de Sor, vidare mot Montargil med utsikt mot en vacker konstgjord sjö, stor som, ja jag vet inte jag, men rejält stor. Vi stannade vid en campingplats ungefär mitt emellan byarna med sjön två meter nedanför bilen så willy kunde springa ut och svalka sig i vattnet medan vi tog kisspaus och sträckte på benen. Willy stortrivdes där vid vattnet så när vi ville köra vidare skulle inte han med. Vi lockade och pockade men icke sa nicke , han rörde sig inte ur fläcken utan låg kvar bakom bilen och bara tittade på oss. Vi kör sa jag till Helena och startade bilen och började köra med bakdörren vidöppen. Jävlar vilken fart willy fick , då kom han som ett skott och in i bilen. Så resten av dagen har vi inte haft något problem med honom. 

Resan gick således vidare mot Evora när Helena fick se en borg på kartan som verkade spännande, bara en liten omväg. Naturligtvis, tyckte jag också, vi har ju inget direkt mål så en borg kan ju alltid vara spännande. Så borgen i Brotas mot Montemor o Novo blev nästa resmål. Vi kom fram till en jättefin välskött by helt olika vad som är brukligt i Sydeuropa. Mer likt en svenskby faktiskt. Det gick uppför och vi följde skyltarna mot borgen och kyrkan som var väldigt tydligt utsatta. Ett par minuter senare kom vi ut på en grusväg som skulle gå mot detta fantastiska monument över en svunnen tid. En liten grusparkering dök upp men där fanns ingenting så vi fortsatte en bit till. Plötsligt stod där två hemmagjorda skyltar, motorfordon förbjuden men det tog vi ingen notis om eftersom skyltar i Portugal bara är en rekommendation och inget att bry sig om, om inte polisen är i närheten. Vi fortsatte någon kilometer till nerför en lerväg,
ni vet så där som det ser ut i rallyt Paris - Dakar, man ser en skymt när bilarna kör på dessa vägar vid en afrikansk by.Till sist såg vi borgen över heden. Nåväl vi kommer säkert bakvägen tänkte vi. Över två stora vattenpölar som täckte hela vägen och uppför den sista spåriga grusvägen och till sist stod vi framför denna ståtliga byggnad.


Vi kände oss som om vi var på lunchmenyn och väntade bara på att se en galen styckare dyka upp runt hörnan med mask och motorsågen i högsta hugg. En gammal dammig Land rover stod mitt på gården (kanske tidigare turister från 60-talet ) så Helena tog detta kort och vi såg till att vända bilen och ta oss tillbaka till civilasitionen igen. Brrr det var otrevligt. Dessutom hade vi sett grisar strax innan och Helena trodde på långt håll det var får, så runda o tjocka var dem,
vad bestod deras föda av ?!!

Men nu är vi i Evora på hotell Ibis och gått en lång runda i stadskärnan som är helt omgiven av en stor ringmur runt hela staden Evora, helt intakt, så ska man ta sig in är det vid vissa öppningar i stenmuren. Så gatorna var trånga och där skulle bilarna in, konstigt att man inte har mer gågator, här nere. Nej här hyllar man bilen, den ska fram överallt.  En stad
som verkar vara en intellektuellt/kulturell plats med massor av cafe och sevärdheter. Värt ett besök, men det känns som med Venedig, man skulle varit här tidigare, för mycket folk, för exploaterat. Men det är en vacker stad med en fin park där ungdomar sitter och målar oljetavor.

      

Hela staden Evora är klassat av Unesco som ett värlsarv, på grund av sin medeltidsmiljö, palatsen och ett romerskt tempel. Här finns också Universitet, vilket gör staden ungt och kulturellt.

Imorgon bär det söderut igen och Jörgen och Yvonne, det blir kanske ett hus i Italien i alla fall för här är husen dyra nu när svenska kronan sjunkit till nya bottenrekord.

Det de har di har di i Lissabon.......är det en norrman i en sketch som säger, och nog är det så alltid. Kanske ännu mer rätt för 30 år sedan när man första gången hörde det. Det är nämligen så att den östra sidan av landet är väldigt obefolkat till fördel för städerna. T ex i den här byn Torra Novas rivs de gamla kära kvarteren med arkitektur som man kan dö för, till fördel för nya raka betongkomplex med aluminiumfönster. För Portugal skedde det ekonomiska undret i samma stund som de gick med i EU och införde Euron. Så jag sa till Lars när vi gick omkring i går i vår småstad......du det är som det var på -60 talet i Sverige när vi rev fina kvarter i Malmö och Stockholm, i vår då glädje över vårt ekonomiska under. Vi ville också riva och bygga nytt för att få visa omvärlden hur rika och hur bra vi hade fått det. Som tur var fanns hippierörelsen så att almarna och kungsträdgården mitt i Stockholm räddades undan rivningshysterin. Var häckar våra unga bratts idag,  jo just det kungsträdgården. So please tänk på nästkommande generation ge dem gräs istället för betong.

Jo det dem har, det har dem i Lissabon. En underbar arkitektur kombinerad med nya fantastiska monument /byggnader och ibland ny konst på väggarna men det stör inte utan är en härlig mix.
  
Vi valde att köra in i Lissabon en söndag förmiddag, gissa om det blev rätt! 
Vi vek nämligen av när vi närmade oss centrum och körde längst HAMNEN in i centrum. En vanlig dag hade det varit en katastrof med all lastning och lossning och stora långtradare med släp. Nu en söndag var det förträffligt. Dessutom överhuvudtaget f r om Spanien o neråt vinner man mycket på att ge sig av tidigt på morgonen. Här börjar man arbetet lite senare och trafiken är inte riktigt igång förrän vid 11.00 snåret. Ät frukost runt 8.00 ge er sedan ut i trafiken. Vi har flera gånger tackat vår lyckliga stjärna att vi passerade något trafikarbete med 40 km/tim och koner åt alla håll kanter, innan trafiken var tät och långa köer o katastrofer. Ett tips! Det ni kör in mellan 09.00 - 11.30 är guld värt och ni hinner rätt långt,
pausa sedan ta en lätt lunch och vänta med o glida om ni kan till efter ett eftermiddagen är också lugnare och försök vare framme vid ert mål för 16.00. Att köra in en söndagförmiddag i en sådan stor stad som Lissabon, är nog det enda rätta.
Folk har festat hela Lördagnatten och ligger länge o drar sig. Familjerna går i kyrkan eller äter söndagsmiddag hos varandra.



Vi kom rakt in ihjärtat, fick en perfekt p-plats utan kostnad. Villy var med oss hela tiden. Kom till ett utomhusgalleri, där det bara fanns egettillverkat hantverkeri och någon satt o drejade på plats. Där köpte jag något till min dotter som hon kommer att vara ensam om att ha , fanns bara en sådan.Damen gör säkert en ny imorgon MEN den blir inte likadan, kul.
Det var poliser i varenda hörna, jag lovar, ändå kunde dagen ha slutat mindre lyckligt. Mitt emot gallerian fanns ett torg, det var rätt öde, eftersom man höll på med vägarbete/omstrukturering. Där ville jag gå ut och så ta ett foto rakt in mot gallerian från torget. Ja sa Lars, gå du över o ta en bild. Jag tyckte att jag stod bra till det, tog upp kameran och plötsligt märker jag 3 killar i 15-17 års ålder på cykel kretsa omkring mig, jag uppfattade situationen som mindre bra, men tänkte jag ska bara skynda mig att ta kortet. Jag tar kortet, samtidigt hör jag något på portugisiska, när jag sänker kameran har jag den ena killen susandes på cykeln en meter ifrån mig. Jag tittar bakåt för att se hur långt jag har till närmast husvägg, då står Lars, precis bakom mig,... cool med sina solbrillar och hunden Villy stadigt i sitt grepp. Jag kan lova er att under våra 30 år tillsammans 1979 - 2009 har min man inte befunnit sig så på rätt plats vid rätt tidpunkt som just precis då. En varm blöt puss och ett stort tack. Han hade läst av situationen och insett att han med hund behövdes för att avskräcka grabbarna från att fullfölja sina mellanhavanden. Antagligen var den ena killen på väg att rycka handväska eller kamera av mig men varnades ev en av de andra - att du mannen med hunden är sällskap, låt bli.

     

Vi spatserade vidare i solskenet + 24 rgrader och det började bli riktigt varmt. Hittade ett cafe nere vid hamnen, en öl, ett glas vitt vin och vatten till villy. Vi promenerade vidare, gick på en aveny när en neger med kaftan dök upp och erbjöd solglasögon, - nej tack, vi var inte intresserade. Han följde med oss en bit, när plösligt en mörk, väderbiten man i -70 års åldern dök upp, han viskade i min mans öra när vi passerade - haschisch. - Nej det var vi inte heller intresserade av.
Vi passade däremot på att ta kort på de berömda spårvagnarna som går i Lissabon och som hör till att ta en tur på, precis som i San Fransisco. Det är en turistattraktion och därmed trångt med platser och utbrett ficktjuveri. Det var inget för oss med tanke på Villy. För er andra utan hund skulle jag varmt rekommendera detta, säkert en upplevelse och ni slipper gå för att uppleva Lissabon.

  

Vi kände oss mätta och var på väg hem när jag bönade och bad om att vi skulle ta den välkända och vackra bron Ponte  Vasco da Gama över floden Tejo. Det var inte så lätt att hitta rätt väg för att komma över men vi hittade en ort på andra sidan floden knappade in gps:en o sedan var det klart. Ett beslut vi inte ångrade,  vacker och roligt att ha fått kört på Europas längsta bro. På andra sidan floden Tejo var landet, med får, hästar och kork-ekar. Helt klart är att det är på andra sidan floden som delar portugal i en södra och en norra del, som är det mest intressanta för oss. Lantligt, glest befolkat och genuint. Väl hemma var vi helt slut och stupade i säng efter en god middag.
                                           
    
Imorgon har vi bestämt att ta det lugnt, bada, sitta o njuta i parken, få iväg lite vykort och packa om, på tisdag bär det iväg vidare söderut.