euresa

6/3 Efter en tuff natt på hotell Avenida så ska vi försöka sammanfatta gårdagens ( torsdag ) reserutt. Klockan är åtta på morgonen och stackars fru Helena har inte fått sova på hela natten pga höga röster, kvinnoskrik och allmänt j-a oväsen.

Men en sak i taget.

Gårdagen bjöd på nya äventyr. Vi vaknade utvilade och i varmt sovrum i vårt utsökta chatuå hos greven. Ut en runda med Willy, på med kaffehurran och in med frukosten som vi handlat i Porto de Lima dagen innan. F,ö en liten mysig by med för en gångs skull fantastiska parkeringsplatser, nämligen hela stranden längs floden.Detta besök gjorde vi under onsdagen den 4 mars.  Där strosade vi runt någon timma och provsmakade Portugals berömda bakverk, visserligen för söta för oss svenskar men inte för Helena och mig. Vi njöt för fullt av dessa muffins med något gulaktigt klet i tillsammans med varsin praktsmakande dryck, perfekt till sötsaker, nämligen portvin. Denna stad var från början en romersk bosättning längst färdvägen mellan portugisiska coimbra och spanska Lugo. Fick sitt stadsbrev 1125 vilket gör den till Portugals äldsta stad. Liten, charmig, välplanerad, vacker väl värd ett besök. Den finaste hittills enligt vår smak.
Eftersom det är en medeltida stad har den tyvärr kvar en medeltid tradition också. Varje år i juni månad har de en festival där man låter en tjur springa tre varv runt kyrkan med folkmassor omkring sig sedan får han springa nere vid stranden och de trånga viadukterna med rep som folk drar i och för att människorna ska komma till mindre skada har man sågat av tjurens yttersta horn. Att utsätta ett djur för en sådan stress påminner om tjurrusningen i Pamploma.

Nåväl, efter frukosten hos greven var det dags att packa bilen. Innan vi gav oss iväg fick vi också en visning av tornet som är byggt under 1100talet och som fungerat som skyddsfästning för byfolket under många århundraden. Vilka fantastiska möbler två skåp i varsitt hörn som i ett vanligt hem skulle upplevas som två eiffeltorn.

Vi satte riktning mot Porto under regn och blåst med någon enstaka solglimt. En bensinmack hittade vi precis utanför Viana do Castelo. Efter några mil vek vi av från motorvägen och som vår vana trogen, körde vi på små ojämna vägar mot Vila do Conde och havet. Ett magnefikt skådespel mötte oss nere vid havet. Vågorna gick meterhöga och slog mot klipporna så skummet yrde. Jag och Willy gick en promenad längs stranden medan Helena försökte fånga stormen i kameran.
 
Därefter satte vi kurs mot Melres för att köra i Dourodalen där druvorna till portvinet odlas.
Vi följde floden Rio Douro för att sedan korsa den på en dammvägg och sedan följa den på andra sidan, hela tiden uppåt mot toppen. Runt middagstid körde vi uppåt i en liten bergsby med så trånga gator att jag knappt trodde mercan skulle ta sig fram mellan husen utan att skrapa av lacken på sidorna. Där tog vi varsin kopp kaffe med bulle innan vi fortsatte uppåt. Ytterligare några mil senare när jag trodde vi var högst uppe stannade vi för att sträcka på benen och beundra utsikten visade Helena mig på kartan att nu har vi kört halvägs.
  

En upplevelse utöver det vanliga. ( Norges hardangervidda kan slänga sig i väggen.) Genom små trånga bygator, över till branta uppförslut, krokiga, slingriga bergsvägar. Temperaturen ändrade sig från 12+ till 4+ och dom varnade för ev snö, vilket också fanns på toppen. Längst uppe var där en bensinmack och en resturang. Vi gled förbi genom regnmolnen, JA GENOM REGNMOLNEN.  Det var en nära Gud upplevelse när man kan i princip röra vid molnen det blev helt vitt omkring oss, vi befann oss på ca 1500 m höjd. Vid passagerarens sidastupade ibland tvärbrant ner utan räcke och med en svartbränd fläck någonstan betydligt lngre ner, läskigt. Innan det började luta utför. Från att ha växlat mellan tvåan och trean´s växel gick det både lättare och fortare nerför. Fortfarande en fantastikt magnefik utsikt, terasser, varning för koskyltar, småbyar. I alla fall så småningom kom vi ner till rimliga nivåer. Ut på motorvägen ( här rullade Lars nerför och kom ändå upp i 140 km/tim) alltså befann vi oss fortfarande högt , och mot Visau.
  
Apropå ko-skyltarna...............
Dessa dök upp med ungefär 3km mellanrum, till sist helgarvade vi vadå varning för ko? Det var tvärbrant nerför och lika brant uppför, på sidorna hade vi bara bergsvägg vilket, gjorde det svårt för oss när vi körde uppåt att hitta någonstans att rasta.så var skulle då kon komma ifrån? Plötsligt sa Lars det, Helena du de varnar för NEDFALLANDE ko  - OM en ko lyckats ta sig upp för bergen är det nog stor risk att den ska tappa fotfästet och då är det en rätt mastodont sak som kan träffa biltaket. Aha - ja så kan det nog vara. Vi publicerar här nedan en varning för ko skylt. (Borde det inte vara bersgetter?)
 

Visau är en relativt stor stad men utan detta trafikstress som man ser i sydeuropa. Vi hade tur som körde rakt på detta mysiga hotell, lite engelskinspirerad stil inuti. billigt, 55euro inkl frukost / natt. Dessutom lätt att hitta i, gott om trevliga restauranger. Smågränder att spatsera i och grönområden för Willy. Men vi kommer att lämna detta bara för att det var sånt j-a liv inatt på gatan utanför. Synd om hotellet vilket vi annars varmt rekommenderar. Nästa resmål blir nog från staten Evora eller i närheten.
PS Håll koll på hastigheten efter vägtunnlarna oftast 80 eller 90 km/timmen, Polisen stod direkt efter vägtunneln. DS