Äntligen Portugal
4/3 - 09
Äntligen efter 315 mil på europavägar är vi framme i Portugal. Vi lämnade Spaniens El Pito igår morse och satte målet mot staden Vigo. En lagom dagsetapp tyckte vi. Kl 9,00 lämnade vi lägenheten och gav oss ut på motorvägen. Ett par timmar senare efter att rastat Willy längs vägen i Kantabriska bergen avek vi från gpsèn och körde utanför Santiago de compostela med riktning Vigo. När vi nådde Vigo var klockan bara 12,30 så ånyo gav oss ner i gyttret av bilar och människor i denna storstad för att få något matnyttigt i magen..
Det visade sig inta vara så lätt. Bilar precis överallt inte en chans att hitta en parkeringsplats. -Kör till höger här sa Helena. -Det går inte sa jag motorfordon förbjudet.-Kör mot havet då sa helena.- Jag fösöker allt vad jag kan svarade jag medan stressen tilltog så sakta. Gata upp och ner gick det medan vi kunde skymta havet mellan husen. Till sist kom vi i alla fall ner till havet eller i hamngatan egentligen. Vi hittade en öppning bland alla parkerade bilar och där stannade vi fast där var markerat gult, Vad det betyder vet vi inte men eftersom där var tomt så betyder det nog parkering förbjudet, men hasta la vista, vi är turister.
En kort promenad senare så kom vi fram till ett par snackbarer där vi tog oss varsin chorizo i bröd och sallad som tilltugg, sköljde ner det med öl och coca cola. Eftersom klockan inte var mer än två så sa vi att vi försöker ta oss genom portugisiska gränsen och mot Porto. Så vi lämnade Vigo utan sorg och satte av mot Portugal.
Ett par vägtullar senare och beredda på ett krångligt tullförfarande gled vi rakt in i Portuga helt obemärkt. Jag har aldrig kört på en motorväg med så lite trafik som mellan Spanien och Portugal. Tre fyra mil senare gled vi av motorvägen mot Viana do Castelo. På småvägar kom vi så småningom fram till en liten fantastisk by som heter Refoios, ej utmärkt på vår karta, Här stannade vi på torget, gick runt och tittade efter någonstans att bo. Här fanns inget hotell men vi frågade en restaurangägare om här fanns något i byn. Ja sa han där borta vid tornet så har han något som kan fungera som övernattning. Som tur var kunde han engelska. Helena och jag körde till tornet och det visade sig vara något av en gammal borg. Vi knackade på och killen var hemma som skötte det. 50 euro per natt sa han eftersom det är lågsäsong ( även han kunde engelska. 100 % engelsktalande portugiser, snacka om beda. ) Efter en snabbtitt i huset var saken självklar. Vi har gått från ett hotellrum för 100euro / Natt - till lgh med kök och sovrum 48euro / natt - till chateåu med vardagsrum med inbyggt kök,sovrum för 50 euro. Snacka om att komma upp sig.
Grevens bostad 
Vår bostad 
interiör hos oss
Det visade sig att den trevliga mannen som själv städade rummet, för det var inte klart när vi kom, var greven själv.
Han är släkt med portugals monark. Eftersom han är greve, har han fått grevskapet i förläning av kungen en gång i tiden för något han utfört., som tack. Det innebär att borgen/sidobyggnaderna alltid har fungerat som hem åt greven och hans familj och väggarna är fulla av fina gamla porträtt på barn och kvinnor i vackra kläder.
Att han var greve o släkt med kungen sa han inte själv ett ljud om det fick vi skvallervägen reda på nere på byns kro.
Efter att ha intagigt en fenomenal kvällsmat bestående av oxstek, ris, pommes, sallad och en flaska vin, avslutades kvällen med två irish coffe på tidigare nämnd restaurang för summan av 320kr. Mätta och belåtna körde vi hem till vårt chatåu och chattade med våra barn Christoffer, Michelle och deras respektive Ammie och Jimmy. Morgonen därpå var inte lika trevlig. Stormvindar inatt och mulet med regn vaknade vi till, dessutom skitkallt i rummet. Jag hade lagt mina kläder på en stenstol vid fönstret och där hade givetvis kondens från fönstret runnit ner så mina byxor var minst sagt fuktiga. Men hasta manana, en ny dag nya upplevelser.
Vy nedanför byn 
En konstig slump...... på restaurangen i går en trevlig restaurangägare, namn Louise. I byn El Pito hette han som körde efter oss med bil o hyrde ut lägenheten Louise. Vi hittade av en slump i Champagne, byn Le Pine - omvänt hittade vi av en slump i Spanien en liten by som heter El Pito. ......Bara en reflektion.....
Äntligen efter 315 mil på europavägar är vi framme i Portugal. Vi lämnade Spaniens El Pito igår morse och satte målet mot staden Vigo. En lagom dagsetapp tyckte vi. Kl 9,00 lämnade vi lägenheten och gav oss ut på motorvägen. Ett par timmar senare efter att rastat Willy längs vägen i Kantabriska bergen avek vi från gpsèn och körde utanför Santiago de compostela med riktning Vigo. När vi nådde Vigo var klockan bara 12,30 så ånyo gav oss ner i gyttret av bilar och människor i denna storstad för att få något matnyttigt i magen..
Det visade sig inta vara så lätt. Bilar precis överallt inte en chans att hitta en parkeringsplats. -Kör till höger här sa Helena. -Det går inte sa jag motorfordon förbjudet.-Kör mot havet då sa helena.- Jag fösöker allt vad jag kan svarade jag medan stressen tilltog så sakta. Gata upp och ner gick det medan vi kunde skymta havet mellan husen. Till sist kom vi i alla fall ner till havet eller i hamngatan egentligen. Vi hittade en öppning bland alla parkerade bilar och där stannade vi fast där var markerat gult, Vad det betyder vet vi inte men eftersom där var tomt så betyder det nog parkering förbjudet, men hasta la vista, vi är turister.
En kort promenad senare så kom vi fram till ett par snackbarer där vi tog oss varsin chorizo i bröd och sallad som tilltugg, sköljde ner det med öl och coca cola. Eftersom klockan inte var mer än två så sa vi att vi försöker ta oss genom portugisiska gränsen och mot Porto. Så vi lämnade Vigo utan sorg och satte av mot Portugal.
Ett par vägtullar senare och beredda på ett krångligt tullförfarande gled vi rakt in i Portuga helt obemärkt. Jag har aldrig kört på en motorväg med så lite trafik som mellan Spanien och Portugal. Tre fyra mil senare gled vi av motorvägen mot Viana do Castelo. På småvägar kom vi så småningom fram till en liten fantastisk by som heter Refoios, ej utmärkt på vår karta, Här stannade vi på torget, gick runt och tittade efter någonstans att bo. Här fanns inget hotell men vi frågade en restaurangägare om här fanns något i byn. Ja sa han där borta vid tornet så har han något som kan fungera som övernattning. Som tur var kunde han engelska. Helena och jag körde till tornet och det visade sig vara något av en gammal borg. Vi knackade på och killen var hemma som skötte det. 50 euro per natt sa han eftersom det är lågsäsong ( även han kunde engelska. 100 % engelsktalande portugiser, snacka om beda. ) Efter en snabbtitt i huset var saken självklar. Vi har gått från ett hotellrum för 100euro / Natt - till lgh med kök och sovrum 48euro / natt - till chateåu med vardagsrum med inbyggt kök,sovrum för 50 euro. Snacka om att komma upp sig.
Grevens bostad 
Vår bostad 
interiör hos ossDet visade sig att den trevliga mannen som själv städade rummet, för det var inte klart när vi kom, var greven själv.
Han är släkt med portugals monark. Eftersom han är greve, har han fått grevskapet i förläning av kungen en gång i tiden för något han utfört., som tack. Det innebär att borgen/sidobyggnaderna alltid har fungerat som hem åt greven och hans familj och väggarna är fulla av fina gamla porträtt på barn och kvinnor i vackra kläder.
Att han var greve o släkt med kungen sa han inte själv ett ljud om det fick vi skvallervägen reda på nere på byns kro.
Efter att ha intagigt en fenomenal kvällsmat bestående av oxstek, ris, pommes, sallad och en flaska vin, avslutades kvällen med två irish coffe på tidigare nämnd restaurang för summan av 320kr. Mätta och belåtna körde vi hem till vårt chatåu och chattade med våra barn Christoffer, Michelle och deras respektive Ammie och Jimmy. Morgonen därpå var inte lika trevlig. Stormvindar inatt och mulet med regn vaknade vi till, dessutom skitkallt i rummet. Jag hade lagt mina kläder på en stenstol vid fönstret och där hade givetvis kondens från fönstret runnit ner så mina byxor var minst sagt fuktiga. Men hasta manana, en ny dag nya upplevelser.
Vy nedanför byn 
En konstig slump...... på restaurangen i går en trevlig restaurangägare, namn Louise. I byn El Pito hette han som körde efter oss med bil o hyrde ut lägenheten Louise. Vi hittade av en slump i Champagne, byn Le Pine - omvänt hittade vi av en slump i Spanien en liten by som heter El Pito. ......Bara en reflektion.....
Kommentarer
Trackback
