euresa

Så efter Pyrenernas kurviga och snöklädda massiv kom vi in i Frankrike efter flera timmars körande och köande på dessa småvägar. Två mil innanför Frankrikes gräns händer det som vi fasat för under hela vår resa. Poliskontroll på en smal väg utan möjlighet att smita undan. Givetvis vinkade de in oss efter att ha frågat var vi kom ifrån, och Sverige var inte det svar de ville ha. Droger, alkohol, eller tobak att förtulla frågade dem efter att Helena sagt att vi varit i Andorra. Nej svarade vi sanningsenligt. Några kontanter över 10000euro, resecheckar, us-dollar frågade en annan polis medan en tredje läste Helenas kvitto över guldfyndet som inköpts. Nej svarade vi igen. Tag ut hunden sa den första polismannen om Willy som satt snällt i baksätet. Så jag öppnade helt sonika bakdörren och Willy hoppade direkt ut så poliserna backade ett par steg. Du måste koppla hunden sa den andre polismannen medan han knäppte upp hölstret till pistolen. 
Så Willy kopplades , bilen genomsöktes, kvitton lästes och slutligen stämde nog det vi sagt, att vi var bara knäppa turister som körde runt Europa utan något egentligt mål. Så vi fick köra vidare, phuuu.
      
Men det var inte slut med eländet den dagen. Vi hade fasat för de köer vi mötte på väg till Andorra. Nu när vi trodde allt var i hamn var det vår tur att hamna i kö. Nerför berget de sista milen innan dalgången tog över höll de på med vägarbete. Så köandet tog väl ett par timmar. 

Men belöningen efter våra strapatser uppvägdes med råge. När vi kom ner till foten av bergen låg där en lång medeltida mur med hus och affärer innanför. Det verkade häftigt tyckte vi och beslutade att finns här övernattning så stannar vi och kollar stället med omgivningar. Tro det eller ej men 500meter senare står där B & B, så vi svängde in knackade på och visst fick vi sova där över natten. Helena berättade om våra strapatser under dagen så de bjöd på vin och the och mannen Esteban ringde runt till restauranger för att se vilka som var öppna. Frun Mirelle sa att Esteban erbjöd sig både att köra OCH att hämta oss efter måltiden som bestod av grillade musslor, och ankbröst, creme brulee samt vars en kanna vin.FORMIDABELT, och vilka vänliga människor, annat än spanjorerna. 


Dagen efter gick vi in i staden Villefrance. Som hämtad ur en saga eller film, helt osannolik, kan inte beskrivas det häftigaste hittills, slå upp det på internet o läs mer detta är en pärla.

 

Efter en förmiddagspromenad bar det av upp i bergen igen upp bland det trångaste skit man kan tänka sig. Där fanns (tack Mirelle) detta hade vi inte hittat utan tips,
en het källa med hälsovatten direkt från bergen. När vi fick reda på detta sa vi nu eller aldrig, det andra alternativet hade varit att åka till Island. St Thomas heter källan och 36,4 grader varmt vatten. Solen sken, har aldrig varit så varmt däruppe som just nu. Den värmen de hade 26 gr, har de nomalt inte förrän i maj. Tack gud.


Så vi ligger just nu idag 24 / 3 på gränsen till Provance i ett samhälle som heter Beaucaire, nära Nimes och förväntar oss en trevlig upplevelse på franska rivieran, innan Italiens gräns överträds.