Pisa vs Florens
30/3 På besök inom Toscanas gränser. Måndag, uppehåll men småmulet styrde vi färden mot Pisa för att se det lutande tornet i verkligheten. På Italiens usla vägnät drog vi söderut mot Pisa efter att svåmodigt lämnat vårt mysiga Portofino. Ut på motorvägen med vägtullar för nu skulle det äntligen hända något. Tidig förmiddag nådde vi Pisa nu gällde det bara att hitta tornet. På krokiga stadsvägar med enkelriktat och ologiska rondeller såg Helena kupolen till kapellet där tornet också skulle finnas. En kort promenad senare efter ett flertal månglare längs vägen var vi framme vid monumentet av misslyckad byggnadskonst. Förutom det som visas på bilden var det inte mycket att se, Dessutom italienarens ologiska tänkande så fick man lösa en biljett på ett ställe och gå dit sevärdheten var, och då gällde det att veta till vad biljetten gick till vilket inte var så självklart. Så Pisa njaa...........
Eftersom Pisa var gjort på stort sett 1 timme, föreslog Helena att åka till Florens. Vad ska du se där, undrade Lars.
Det visade sig bli en för vår personliga del, en lyckoträff.
Florens sedd från palatset
Florens en härlig eftermiddag, en magisk kväll, och ett irriterande hotell, men en dögosig spaggetthibar/Pizzeria. Något irriterad över Florens stadskärna och möjlighet att hitta hotell körde jag mot enkelriktad gata ( mötte i alla fall en massa bilar ). Kom fram till ett torg där det stod en del polisbilar och en massa ungdomar som korsade torget, men till sist kunde jag vända och tog sikte på den Italienska dödstrafiken igen. Till slut hittade vi Hotel de la Paca och checkade in. Bilen fick vi ställa 15 min bort i ett parkeringshus för bilar utan tillstånd bogseras bort, Något att tänka på, hotellet ringde och registrerade nr-skylten innan vi parkerade bilen och ringde dessutom igen när vi checkade ut morgonen därpå innan bilen hämtades.Helena, jag o Willy var nu riktigt hungriga, så efter att ha parkerat bilen gick vi in på en Spagetthi/pizzeria, cafe, karaoke, american bar med engelsktalande personal, som trots sin hundräddhet ändå serverade oss alla tre både mat o dryck. Här avslutade vi också kvällen i Florens med champange och sliskigt god efterätt tack vare personalens servicevänlighet och ägarens givmildhet. Fullt tryck på fredagskvällarna alltså på Café Deco, kan varmt rekommenderas, men innan kvällen hade vi haft annat för oss................
Entre 
Vi promenerade mot Florens centrum.......... Jag stannar i en hörna för att kolla kartan, när plötsligt Lars ropar till mig.
- Du, Helena titta här vilken vacker ring, den har vårt emblem också ska vi inte ta och köpa varin ring till oss som ett tecken för oss båda. Jag blir alldeles varm en så fin tanke, vi går in efter att man låst upp dörren. 10.000 kr per ring, nja jag tyckte vi kunde tänka på saken. Kom in på Piazzan där världens vackraste kyrka ligger, torget strömmade av människor, företrädesvis ungdomar som satt på trappan med näsan mot solen, plötsligt hade himlen spruckit upp som Helena lovat o det var strålande solsken o varmt.
Florens var under hela medeltiden 1000-talet till 1600 talet centrum för Europas bankverksamhet, införde florentinerna som valuta. Man styrde också världshandeln med textilier, bla siden, vilket man fortfarande har fina varor i. Flera familjer
la famiglia.., blev ofantligt rika och i princip så ägde familjen Medici staden Florens. Samarbetet Venedig - Florens gjorde att italien styrde världshandeln. Handeln med guld var och är fortfarande stort i Florens. Tack vare dessa rika familjer så lade dem en del av sin förmögenhet på kultur, vetenskap. Därför är Florens en stor kultuskatt. Här går fortfarande ungdomar på konstfack och det målas tavlor så väl på duk som på mark. Konstformer i olika former överallt i staden, som är otroligt vacker.
Efter att ha gått förbi världens vackraste kyrka kom vi till nästa torg, piazza, där palatset i Florens låg, en magnefik byggnad. Vi beslöt att lösa inträde o gå in.
Här har fursten (Medici) av florens och hans familj huserat. Vilka konstskatter, vilka tavlor. Eftersom Florens var huvudort för upplysningstiden och stödde konst, atronomi, vetenskap, filisofi har alla de stora varit här. Micelangeli, Boticelli, Leonardo da Vinci, Galileo Galilei, Dante Aligiheri..... listan kan göras oändlig. Michelangelos originalstaty "David" finns här. I palatset upptäckte vi "vår" symbol den som gjorde att Lars ville köpa ringarna, nämligen, franska liljan. Märkligt !?
Lars var fast besluten att hitta ringar och ut o in ur guldsmedbutiker kom vi till sist till bron, Ponte Vecchio som Helena envisades med att gå till. Den är världsberömd eftersom den har bodar på bron som funnits i århundrade. Helena trodde att det rörde sig om bokbodar precis som i Paris dvs har man en gång för flera hundra år sedan fått licens på dem går de i arv o man är väldigt stolt över detta. Det visade sig vara guldsmedbodar. Ut o in och till sist hittade vi dem. När vi sitter där inne o har köpt dem, ringarna var på plats, stiger en präst in och stänker vigvatten över oss och välsignar oss inför påsken. ............ En magisk kväll o ni förstår säkert varför vi avslutade med champagne.
Efteråt har fått reda på ............ av innehavaren av guldsmedbutiken att anledningen till att franska liljan finns avbildad i palatset, berodde på att en kvinna av familjen Medici gifte sig med en man som sedemera blev kung av frankrike och för att visa denna samhörighet mellan man/kvinna Frankrike/Italien tog Florens den franska liljan som sin stadssymbol.
Att vi upplevde så mycket yngre folk på torget är att vid detta torg minglar nyförälskade o nygifta och att man som symbol för sin kärlek går och köper ett hänglås går ner till bron Ponte Vecchio sätter dit hänglåset på bron o kastar nyckeln i sjön för att som symbol besegla kärleken som oåterkallelig.
Om det kändes rätt eller .................?! Dessutom var det söndagen den 29/3 2009, visade sig i efterhand när vi räknade på det idag onsdag 1 april. Michelle, min älskade dotter (förlåt vår) du vet symboliken :)
Vill också på denna sida samtidigt passa på att tala om att vår enda son Christoffer förlovade sig i år med Ammie Olofsson den 14 februari 2009, .......det är hur stort om helst . Vi önskar dem lycka till i livet och känner kärleken med och till dem.
Eftersom Pisa var gjort på stort sett 1 timme, föreslog Helena att åka till Florens. Vad ska du se där, undrade Lars.
Det visade sig bli en för vår personliga del, en lyckoträff.
Florens sedd från palatsetFlorens en härlig eftermiddag, en magisk kväll, och ett irriterande hotell, men en dögosig spaggetthibar/Pizzeria. Något irriterad över Florens stadskärna och möjlighet att hitta hotell körde jag mot enkelriktad gata ( mötte i alla fall en massa bilar ). Kom fram till ett torg där det stod en del polisbilar och en massa ungdomar som korsade torget, men till sist kunde jag vända och tog sikte på den Italienska dödstrafiken igen. Till slut hittade vi Hotel de la Paca och checkade in. Bilen fick vi ställa 15 min bort i ett parkeringshus för bilar utan tillstånd bogseras bort, Något att tänka på, hotellet ringde och registrerade nr-skylten innan vi parkerade bilen och ringde dessutom igen när vi checkade ut morgonen därpå innan bilen hämtades.Helena, jag o Willy var nu riktigt hungriga, så efter att ha parkerat bilen gick vi in på en Spagetthi/pizzeria, cafe, karaoke, american bar med engelsktalande personal, som trots sin hundräddhet ändå serverade oss alla tre både mat o dryck. Här avslutade vi också kvällen i Florens med champange och sliskigt god efterätt tack vare personalens servicevänlighet och ägarens givmildhet. Fullt tryck på fredagskvällarna alltså på Café Deco, kan varmt rekommenderas, men innan kvällen hade vi haft annat för oss................
Entre 
Vi promenerade mot Florens centrum.......... Jag stannar i en hörna för att kolla kartan, när plötsligt Lars ropar till mig.
- Du, Helena titta här vilken vacker ring, den har vårt emblem också ska vi inte ta och köpa varin ring till oss som ett tecken för oss båda. Jag blir alldeles varm en så fin tanke, vi går in efter att man låst upp dörren. 10.000 kr per ring, nja jag tyckte vi kunde tänka på saken. Kom in på Piazzan där världens vackraste kyrka ligger, torget strömmade av människor, företrädesvis ungdomar som satt på trappan med näsan mot solen, plötsligt hade himlen spruckit upp som Helena lovat o det var strålande solsken o varmt.
Florens var under hela medeltiden 1000-talet till 1600 talet centrum för Europas bankverksamhet, införde florentinerna som valuta. Man styrde också världshandeln med textilier, bla siden, vilket man fortfarande har fina varor i. Flera familjer
la famiglia.., blev ofantligt rika och i princip så ägde familjen Medici staden Florens. Samarbetet Venedig - Florens gjorde att italien styrde världshandeln. Handeln med guld var och är fortfarande stort i Florens. Tack vare dessa rika familjer så lade dem en del av sin förmögenhet på kultur, vetenskap. Därför är Florens en stor kultuskatt. Här går fortfarande ungdomar på konstfack och det målas tavlor så väl på duk som på mark. Konstformer i olika former överallt i staden, som är otroligt vacker.
Efter att ha gått förbi världens vackraste kyrka kom vi till nästa torg, piazza, där palatset i Florens låg, en magnefik byggnad. Vi beslöt att lösa inträde o gå in.
Här har fursten (Medici) av florens och hans familj huserat. Vilka konstskatter, vilka tavlor. Eftersom Florens var huvudort för upplysningstiden och stödde konst, atronomi, vetenskap, filisofi har alla de stora varit här. Micelangeli, Boticelli, Leonardo da Vinci, Galileo Galilei, Dante Aligiheri..... listan kan göras oändlig. Michelangelos originalstaty "David" finns här. I palatset upptäckte vi "vår" symbol den som gjorde att Lars ville köpa ringarna, nämligen, franska liljan. Märkligt !?
Lars var fast besluten att hitta ringar och ut o in ur guldsmedbutiker kom vi till sist till bron, Ponte Vecchio som Helena envisades med att gå till. Den är världsberömd eftersom den har bodar på bron som funnits i århundrade. Helena trodde att det rörde sig om bokbodar precis som i Paris dvs har man en gång för flera hundra år sedan fått licens på dem går de i arv o man är väldigt stolt över detta. Det visade sig vara guldsmedbodar. Ut o in och till sist hittade vi dem. När vi sitter där inne o har köpt dem, ringarna var på plats, stiger en präst in och stänker vigvatten över oss och välsignar oss inför påsken. ............ En magisk kväll o ni förstår säkert varför vi avslutade med champagne.
Efteråt har fått reda på ............ av innehavaren av guldsmedbutiken att anledningen till att franska liljan finns avbildad i palatset, berodde på att en kvinna av familjen Medici gifte sig med en man som sedemera blev kung av frankrike och för att visa denna samhörighet mellan man/kvinna Frankrike/Italien tog Florens den franska liljan som sin stadssymbol.
Att vi upplevde så mycket yngre folk på torget är att vid detta torg minglar nyförälskade o nygifta och att man som symbol för sin kärlek går och köper ett hänglås går ner till bron Ponte Vecchio sätter dit hänglåset på bron o kastar nyckeln i sjön för att som symbol besegla kärleken som oåterkallelig.
Om det kändes rätt eller .................?! Dessutom var det söndagen den 29/3 2009, visade sig i efterhand när vi räknade på det idag onsdag 1 april. Michelle, min älskade dotter (förlåt vår) du vet symboliken :)
Vill också på denna sida samtidigt passa på att tala om att vår enda son Christoffer förlovade sig i år med Ammie Olofsson den 14 februari 2009, .......det är hur stort om helst . Vi önskar dem lycka till i livet och känner kärleken med och till dem.
Italienska rivieran - Portofino Klum
Lördag förmiddag, molnigt och lite småregn har gjort att vi tänker ta in på ett trevligt ställe att tillbringa resten av helgen på. Vår kustvägsresa genom den ena byn efter den andra, letandes efter ett hotell slumpade sig till sist att en portal över vägen tilldrog sig mitt intresse och gjorde att jag mycket snabbt svängde höger. På kurviga vägar igen, ständigt uppåt i minst 3 kilometer kom vi till sist fram till Norditaliens kurtiserande jetsetshotell där välbärgade italienare förlustar sig på allehanda vis. Där stegade vi in och frågade efter ett rum och vad det kostar per natt. En portier i sann Basil Falwty stil talade om att det kostar 155€ per natt inkl frukost. Taget tyckte vi -var kan vi ställa bilen? frågade vi. -Var ni vill svarade Basil, och slog ut med händerna, så blev det. Vi lät bilen stå mitt framför entren i två nätter och det var ingen som påpekade något. Hotellets historia är att i början på sekelskiftet var detta en mycket populär utsiktsplats eftersom man kan se havet på båda sidor. Därför byggdes detta hotell som en rekreationsplats för välbeställda och kungligheter och andra potentater. Parken Portofino är som gjord att medtaga picknickorgen med vin och andra läckerheter i, eller att bara strosa runt i och njuta av naturen.
vägen till hotellet
Servicen är enastående, och maten är delikat, och priserna överkomliga med tanke på vad du får. Helena tog bla havets läckerheter dvs krabba, fisk, naturell som förätt och grillad räka och havskräfta som middag, jag tog blandad skinka, korv blandad med frukt och riven parmesanost som förätt, och spagghetti med någon specialört på med ost, tillika vitt vin mousserande som aperitiff och en flaska vitt vin som huvudryck tillsammans med vatten a,la gas. Till sist avslutande med en liten flaska champagne allt för ca 800svenska kronor. Garanterad minsta kostnad i Sverige på en restaurang med samma klass och samma måltid skulle kostat minst 2800kr. Hovmästaren som serverade oss både lördag kväll och söndag var en härlig äldre man som tog sitt yrke på största allvar, han skötte även baren med den äran så vi gav honom dricks på 5€ vlket märktes på söndagskvällen när vår sista måltid var på hotellrestaurangen. Apertitiffen som smakade som champagne bad vi honom lämna kvar eftersom den var så god medan vi beställde stek och lamm till middag. Hovmästaren valde det röda vinet och överlämnade en jättefin gåva till oss, nämligen en brun påskkaka som är väldigt vanlig och traditionsbunden här i Italien. Vi trodde det symboliserade Jesuskorset men det är en duva. Efter en utsökt god middag bjöd hovmästaren även oss på Italiens snaps "Grappe" ingen höjdare direkt men allt går ju ner och Helena fick avsluta kvällen med en god likör (Italiens Amaretto) innan vi stöp i säng nöjda och glada.
påskkaka
Hotell Portofino Kulm som går att hitta på Webben är alltså en godbit i bergen som, om man kan och vill bör lägga ett par nätter på. Få bada i deras inomhuspool eller att sitta i bubbelbadet med sin älskade. Kanske bara passa på och ge kroppen en genomkörare på deras lilla gym. Eller bara för att få känna sig som filmstjärna eller en kunglighet och bli uppassad som de under ett par dagar i baren eller restaurangen. Det är nästan som om man skulle kunna vänja sig vid att leva så alltid.
Liten Historia: Tydligen går detta stället som en hemlighet mellan far och son. Hit kan de kändaste familjer (utan insyn av paparazzis antingen ta med sig en älskarinna eller ha lite tres menache. Det absolut omöjligt att hitta hit om man inte känner till det. Vi var som vanligt nästan själva på hotellet fram till lördagskvällen plötsligt så vimlade det av folk i restaurangen. Äldre herrar med betydligt yngre damer företrädesvis. Dessutom två rätt bisarra saker. 1. Detta är det enda hotellet som förutom vanlig tvål, bad o duschkräm också hade INTIMTVÅL tydligt skrivet på flaskan.
2. Jag (helena) var lite lätt orroad av vad hela detta kalaset skulle kosta eftersom ABSOLUT inga priser var utsatta på menyn. Varken mat eller någon form av dryck, och Lars beställde på. Nästa dag av en händelse sade Lars nämen ta du den rätten den är inte så dyr. - Hur vet du det, undrade jag? - Det står ju att lammkotletterna kostar 13 Euro, det är ok.
Det visade sig att menyerna var aningen olikfärgade, mannens lätt blåton och hennes lite lila, svårt att se.
Damen skulle inte veta hur mycket herrn la ut på henne för att få lite älskog. ( Så finns det något också som säger att i dessa kretsar frågar man inte om priset, gör man det är man en person som ändå oftast inte har råd.) hmmmmm
Men det var skitroligt att se dessa olika personlighetstyper checka ut morgonen därpå. Vi stod på balkongen och skådade ceremonierna.
En kallelse till alla som varit i Italien, ta nu och kontakta oss här på webben och ge både oss som aldrig varit i italien små tips o bra platser att besöka och för alla andra som kan behöva veta mer om Italien än vad vi kan återge.
utsikt från bergsvägen upp till hotellet
vägen till hotelletServicen är enastående, och maten är delikat, och priserna överkomliga med tanke på vad du får. Helena tog bla havets läckerheter dvs krabba, fisk, naturell som förätt och grillad räka och havskräfta som middag, jag tog blandad skinka, korv blandad med frukt och riven parmesanost som förätt, och spagghetti med någon specialört på med ost, tillika vitt vin mousserande som aperitiff och en flaska vitt vin som huvudryck tillsammans med vatten a,la gas. Till sist avslutande med en liten flaska champagne allt för ca 800svenska kronor. Garanterad minsta kostnad i Sverige på en restaurang med samma klass och samma måltid skulle kostat minst 2800kr. Hovmästaren som serverade oss både lördag kväll och söndag var en härlig äldre man som tog sitt yrke på största allvar, han skötte även baren med den äran så vi gav honom dricks på 5€ vlket märktes på söndagskvällen när vår sista måltid var på hotellrestaurangen. Apertitiffen som smakade som champagne bad vi honom lämna kvar eftersom den var så god medan vi beställde stek och lamm till middag. Hovmästaren valde det röda vinet och överlämnade en jättefin gåva till oss, nämligen en brun påskkaka som är väldigt vanlig och traditionsbunden här i Italien. Vi trodde det symboliserade Jesuskorset men det är en duva. Efter en utsökt god middag bjöd hovmästaren även oss på Italiens snaps "Grappe" ingen höjdare direkt men allt går ju ner och Helena fick avsluta kvällen med en god likör (Italiens Amaretto) innan vi stöp i säng nöjda och glada.
påskkakaHotell Portofino Kulm som går att hitta på Webben är alltså en godbit i bergen som, om man kan och vill bör lägga ett par nätter på. Få bada i deras inomhuspool eller att sitta i bubbelbadet med sin älskade. Kanske bara passa på och ge kroppen en genomkörare på deras lilla gym. Eller bara för att få känna sig som filmstjärna eller en kunglighet och bli uppassad som de under ett par dagar i baren eller restaurangen. Det är nästan som om man skulle kunna vänja sig vid att leva så alltid.
Liten Historia: Tydligen går detta stället som en hemlighet mellan far och son. Hit kan de kändaste familjer (utan insyn av paparazzis antingen ta med sig en älskarinna eller ha lite tres menache. Det absolut omöjligt att hitta hit om man inte känner till det. Vi var som vanligt nästan själva på hotellet fram till lördagskvällen plötsligt så vimlade det av folk i restaurangen. Äldre herrar med betydligt yngre damer företrädesvis. Dessutom två rätt bisarra saker. 1. Detta är det enda hotellet som förutom vanlig tvål, bad o duschkräm också hade INTIMTVÅL tydligt skrivet på flaskan.
2. Jag (helena) var lite lätt orroad av vad hela detta kalaset skulle kosta eftersom ABSOLUT inga priser var utsatta på menyn. Varken mat eller någon form av dryck, och Lars beställde på. Nästa dag av en händelse sade Lars nämen ta du den rätten den är inte så dyr. - Hur vet du det, undrade jag? - Det står ju att lammkotletterna kostar 13 Euro, det är ok.
Det visade sig att menyerna var aningen olikfärgade, mannens lätt blåton och hennes lite lila, svårt att se.
Damen skulle inte veta hur mycket herrn la ut på henne för att få lite älskog. ( Så finns det något också som säger att i dessa kretsar frågar man inte om priset, gör man det är man en person som ändå oftast inte har råd.) hmmmmm
Men det var skitroligt att se dessa olika personlighetstyper checka ut morgonen därpå. Vi stod på balkongen och skådade ceremonierna.
En kallelse till alla som varit i Italien, ta nu och kontakta oss här på webben och ge både oss som aldrig varit i italien små tips o bra platser att besöka och för alla andra som kan behöva veta mer om Italien än vad vi kan återge.
utsikt från bergsvägen upp till hotelletMonte Carlo i Monaco
Vilken natt och dygn det varit. Givetvis när man är i närheten är Monaco ett måste och det kan varmt rekommenderas att vara i. Vi kom dit och stannade bilen i centrum, vår vana trogen och gick för att se oss omkring. Naturligtvis med casinot som huvudmål. Helen mindes att det skulle vara en grön kupol som tak och det kunde vi se en bra bit bort, förbi hamnen och upp på berget. Så vi traskade ditåt, förbi alla dessa fantastiska båtar som ligger för ankar, havets Rolls Roysar. Stora båtar som större sommarstugor och villor. Vi följde vägen som gick uppåt och till sist stod där en skylt casino. Uppför trappor, till vänster om ett stort operahus gick vi och till sist kom vi fram till ett riktigt stort hotell. Hotel de Paris, där sa Helena till mig att gå in och fråga var casinot ligger och vad ett rum kostade.
420€ kostar ett rum här per natt sa den mycket trevliga receptionisten. -Vad får man för den summan? frågade jag
-Ett rum svarade hon men efter en liten kort tystnad tittade hon på sin dator och sänkte priset till 336€ / natt inklusive frukost. Toppen tyckte jag och bokade direkt efter att fått höra att hundar också var välkomna. Så vi stallade in oss själva på rummet medan hotellpersonalen körde undan bilen och bar upp vårt bagage. En stund senare knackade det på dörren och bagaget anlände. Superb, men våra laptop var inte med, så det var bara att ringa receptionen och be dom hämta våra laptops. De kom på ett par minuter,- dessutom kom det upp ett par med en vattenskål på en tallrik till Willy och en hundbädd. Vilken service och vilket rum, där var allt du behöver och lite till. Ett rum på HdP kostar väldigt mycket men det är värt det. Men däremot inte mat och dryck som är världens dyraste här. En Heineken öl på flaska 130 skr, en coca cola 40 skr. Vi var och tog oss varsin omelett 2st kosmopolitan och en flaska vatten på en restaurang, notan gick på 800 skr, Sanslöst dyrt alltså.
Så till sist detta berömda casinot Monte Carlo. Vårt hotell låg alltså sidan om och eftersom HdP är Monacos kändishotell så fick vi guldkort för inträdet till casinot. Väl där tänkte vi spela lite holdem poker, men tyvärr där fanns bara 21, roulette, och massvis med enarmade banditer. Holdem poker spelas på baraadium tyckte vi dom sade och begav oss till det andra berömda casinot ........? som ligger sidan om. Men ingen holdem där heller utan samma som det stora casinot. Så vi frågade igen och fick ungefär samma mummlande svar, men denna gång uppfattade Helena namnet som var ett hotell med casino en bit bakom det stora Monte Carlo. Det visade sig vara ett hotell nedanför det stora casinot Monte Carlo. Där fanns både holdempoker och annat att spela. På det riktiga pokerbordet var den lilla insatsen 500skr och den stora blinden 1000skr , desutom var insatsen 10 000 kr bara för att vara med vid bordet, så det bordet begav vi fort. Men de hade ekonomivarianten också så där placerade vi oss. Markörer för 220€ löstes in och 45 minuter senare var de slut, men roligt hade vi. ( varje giv kostade 20€ ). Kvällen avslutades med skumpa i duschen på vårt hotellrum. HELMYSIGT.
Duschen var stor så att det fanns 2 sittplatser på var sida. I mitten var det stort så du kunde dansa runt och vattnet kunde ändras så det kom från taket. Här fanns våg att väga sig på, all sorts toalettartiklar och två saker av allt, t om 2 toalett-hållare. Sängen var bigsize ggr2.
Casinot i Monte Carlo
Men allt roligt har ett slut, även om frukosten var svår att lämna, har fanns verkligen allt dessutom handgjort. T ex pannkakor, scrambled egg, egenhändigt gjord youghurt, allt apelsiner m.m skalat så att inte hinnorna i klyftorna skulle störa de rika jetsetarna, to m LIME var pealat i små klyftor utan skal. Överdådigt, men verkligheten har hunnit ifatt oss och nu idag 28/3 befinner vi oss bara på den Italienska rivieran i 18 graders småmulet väder. Övernattat på Diana grand hotel and resort, påminner om Selma Lagerlöv i Värmland. Resan söderut fortsätter med oförminskad styrka. Beräknad nästa anhalt Pisa eller Toscana.
Vägen till Genua
PS Under hela resan på franska rivieran och ut från Monaco hade vi sköna Peps Persson skrålande i örat, - vad fan är hög standard. Eller att de rika bara blir mer förbannat rik, medans den fattigare bara blir fattigare det är falsk matematik.
Så känns det verkligen med bonusar på någonting som inte finns och som i sin tur leder till inköp av lyxyatcher som det aldrig funnits pengar till. Dessa är rika på andras bekostnad nämligen vanligt folk som sliter för att ärligt tjäna sitt levebröd till ex den fattige bonden som aldrig ens settt en lyx yatch. Älskar peps blues o texter. Är man en zebra går aldrig ränderna ur. Ds
Hamnen i Monaco
420€ kostar ett rum här per natt sa den mycket trevliga receptionisten. -Vad får man för den summan? frågade jag
-Ett rum svarade hon men efter en liten kort tystnad tittade hon på sin dator och sänkte priset till 336€ / natt inklusive frukost. Toppen tyckte jag och bokade direkt efter att fått höra att hundar också var välkomna. Så vi stallade in oss själva på rummet medan hotellpersonalen körde undan bilen och bar upp vårt bagage. En stund senare knackade det på dörren och bagaget anlände. Superb, men våra laptop var inte med, så det var bara att ringa receptionen och be dom hämta våra laptops. De kom på ett par minuter,- dessutom kom det upp ett par med en vattenskål på en tallrik till Willy och en hundbädd. Vilken service och vilket rum, där var allt du behöver och lite till. Ett rum på HdP kostar väldigt mycket men det är värt det. Men däremot inte mat och dryck som är världens dyraste här. En Heineken öl på flaska 130 skr, en coca cola 40 skr. Vi var och tog oss varsin omelett 2st kosmopolitan och en flaska vatten på en restaurang, notan gick på 800 skr, Sanslöst dyrt alltså.
Så till sist detta berömda casinot Monte Carlo. Vårt hotell låg alltså sidan om och eftersom HdP är Monacos kändishotell så fick vi guldkort för inträdet till casinot. Väl där tänkte vi spela lite holdem poker, men tyvärr där fanns bara 21, roulette, och massvis med enarmade banditer. Holdem poker spelas på baraadium tyckte vi dom sade och begav oss till det andra berömda casinot ........? som ligger sidan om. Men ingen holdem där heller utan samma som det stora casinot. Så vi frågade igen och fick ungefär samma mummlande svar, men denna gång uppfattade Helena namnet som var ett hotell med casino en bit bakom det stora Monte Carlo. Det visade sig vara ett hotell nedanför det stora casinot Monte Carlo. Där fanns både holdempoker och annat att spela. På det riktiga pokerbordet var den lilla insatsen 500skr och den stora blinden 1000skr , desutom var insatsen 10 000 kr bara för att vara med vid bordet, så det bordet begav vi fort. Men de hade ekonomivarianten också så där placerade vi oss. Markörer för 220€ löstes in och 45 minuter senare var de slut, men roligt hade vi. ( varje giv kostade 20€ ). Kvällen avslutades med skumpa i duschen på vårt hotellrum. HELMYSIGT.
Duschen var stor så att det fanns 2 sittplatser på var sida. I mitten var det stort så du kunde dansa runt och vattnet kunde ändras så det kom från taket. Här fanns våg att väga sig på, all sorts toalettartiklar och två saker av allt, t om 2 toalett-hållare. Sängen var bigsize ggr2.
Casinot i Monte CarloMen allt roligt har ett slut, även om frukosten var svår att lämna, har fanns verkligen allt dessutom handgjort. T ex pannkakor, scrambled egg, egenhändigt gjord youghurt, allt apelsiner m.m skalat så att inte hinnorna i klyftorna skulle störa de rika jetsetarna, to m LIME var pealat i små klyftor utan skal. Överdådigt, men verkligheten har hunnit ifatt oss och nu idag 28/3 befinner vi oss bara på den Italienska rivieran i 18 graders småmulet väder. Övernattat på Diana grand hotel and resort, påminner om Selma Lagerlöv i Värmland. Resan söderut fortsätter med oförminskad styrka. Beräknad nästa anhalt Pisa eller Toscana.
Vägen till GenuaPS Under hela resan på franska rivieran och ut från Monaco hade vi sköna Peps Persson skrålande i örat, - vad fan är hög standard. Eller att de rika bara blir mer förbannat rik, medans den fattigare bara blir fattigare det är falsk matematik.
Så känns det verkligen med bonusar på någonting som inte finns och som i sin tur leder till inköp av lyxyatcher som det aldrig funnits pengar till. Dessa är rika på andras bekostnad nämligen vanligt folk som sliter för att ärligt tjäna sitt levebröd till ex den fattige bonden som aldrig ens settt en lyx yatch. Älskar peps blues o texter. Är man en zebra går aldrig ränderna ur. Ds
Hamnen i MonacoProvance i France
Efter färden mellan Villefrance och Perpignan kustvägen upp till Nimes, (motorväg, fult o tråkigt mkt industrier), (lars lätt irriterad det var tullavgifter, folk som inte kunde flytta sig och en j-l trafik i Nimes), kunde vi så äntra Provence.
I samhället Beaucaire stallade vi in i ett trivsamt, familjärt hotell med en goumetrestaurang.
Vi var trötta, stallade in och villy trivdes med en gång, hungriga som vi var åt vi på plats då vi såg att de hade restaurang också. I restaurangen satt gott om folk. Det bådar alltid gott när lokalbefolkningen själv går o äter på ett ställe.
Provence är känt för ett par saker, framförallt sin goda mat, goda viner och camargehästarna. Maten fick vi prov på direkt
en mkt god middag, trerätters och allt smälte i munnen, i sann provencalsk anda. Sedan låg vi och hunden och bara slappade på rummet och diskuterade vidare färd. Dagen efter styrde vi kosan mot Arles för att köra vidare söderut mot en by som heter Port St Louis du Rhone, .... vi kom aldrig dit.
Provence är på sina ställen väldigt likt österlen. Mycket vackert och trivsamt. En sann fröjd, kan starkt rekommenderas.
Eftersom provence har stora fält av lavendel ( synd att vi var så tidigt på året annars hade mkt varit lila). Så är det känt för sin honung som bina bl a tar sin nektar från just de stora lavendelfälten. Tänk er lammstek, örter, gott vin, honung och parfym. Där har ni provence i ett nötskal. På vägen till vårt mål såg vi en liten skylt svängde in och det visade sig vara en en vingård ( inte stora chateu, utmed vägen för att locka turister med vin som kanske de inte ens själv framställt).
Utan detta var en liten gård ute på landet med vin som hela familjen engagerar sig i och som är deras enda utkomst.
Vi hittade ett helt outstanding vin som han knappt ville vi skulle prova för han menade att det var lite speciellt.
Lars tyckte det var gott smakade kakao och när jag fick det i munnen kom en våg av välbehag, så balanserat, så mjukt
sådan karaktär o smaken ..... helt klart kakaosmak. 4 flaskor av den sorten, 2 flaskor av en annan sort och slutligen 1 flaska mousserande rosevin (provence är bäst i världen på dessa). Till detta en burk honung med nektar enbart från lavendelfälten. Nöjda med fyndet vände vi bilen, nu skulle vi få se camargehästen i arbete trodde vi, men dessa shower är bra på helger. Slå upp hästen på internet o läs mer om dessa.
Färden gick istället vidare mot Marseille, kustvägen. Marseille är levande ..... hundar, ungar, tvätt hängandes ute och blandad arkitektur. Mitt bland nya hus kunde stå ett gammalt, pytte. Han hade inte velat sälja o förändra och därmed fick han vara. Bra stadsarkitekterna. Marseille har en själ. Vägen gick vidare längst franska rivieran, Cassis sött och litet, trångt och bilovänligt. Vidare mot Toulon och mot St Tropez.. På vägen strax innan St Tropez kom vi till ett samhälle som heter Cogolin, här uppe i bergen hittade vi ett avskilt ställe Best Western hotell med svit dvs man får vardagsrum också
med stort panoramafönster och utanför trerass med uteplats.
God mat men de kunde inte fixa en irish coffee. Sagt o gjort, Lars gav sig ut i köket och började vispa grädden.
En trevlig avrundning på kvällen där vi gett avtryck i den restaurangen. Lars visade, provsmakade och gav sitt godkännande. Dagen efter bar det vidare mot Cannes. Där tog vi vitt vin o öl i den strålande solen, vid beachen,
där unga blondiner barbröstade försöker fånga någons (förhoppningsvis regissörs) uppmärksamhet.
Beachen i Cannes och Helena med vitt vin
Ni vet Cannes = filmfestival. Färden gick vidare längs franska rivieran. Nice tyckte Helena var charmigt och själsligt, dock minns inte Lars något mer än att han tyckte det var världens lääääääängsta stad. Ölen hade nämligen gjort sig påminnt och sjukt kissnödig rattandes i aldig sinande biltrafik och med absolut ingen möjlighet att stanna och ännu mindre ett wc. Här, skrek jag, Lars svängde in. Längst med vägen höll de på med trafikarbete här stod 2 byggbodar, jag såg en möjlighet, både Lars och jag tog den möjligheten, nöden har ingen lag. Efter ett tag var vi inne i Monte Carlo.
Staden Nice
I samhället Beaucaire stallade vi in i ett trivsamt, familjärt hotell med en goumetrestaurang.
Vi var trötta, stallade in och villy trivdes med en gång, hungriga som vi var åt vi på plats då vi såg att de hade restaurang också. I restaurangen satt gott om folk. Det bådar alltid gott när lokalbefolkningen själv går o äter på ett ställe.
Provence är känt för ett par saker, framförallt sin goda mat, goda viner och camargehästarna. Maten fick vi prov på direkt
en mkt god middag, trerätters och allt smälte i munnen, i sann provencalsk anda. Sedan låg vi och hunden och bara slappade på rummet och diskuterade vidare färd. Dagen efter styrde vi kosan mot Arles för att köra vidare söderut mot en by som heter Port St Louis du Rhone, .... vi kom aldrig dit.
Provence är på sina ställen väldigt likt österlen. Mycket vackert och trivsamt. En sann fröjd, kan starkt rekommenderas.
Eftersom provence har stora fält av lavendel ( synd att vi var så tidigt på året annars hade mkt varit lila). Så är det känt för sin honung som bina bl a tar sin nektar från just de stora lavendelfälten. Tänk er lammstek, örter, gott vin, honung och parfym. Där har ni provence i ett nötskal. På vägen till vårt mål såg vi en liten skylt svängde in och det visade sig vara en en vingård ( inte stora chateu, utmed vägen för att locka turister med vin som kanske de inte ens själv framställt).
Utan detta var en liten gård ute på landet med vin som hela familjen engagerar sig i och som är deras enda utkomst.
Vi hittade ett helt outstanding vin som han knappt ville vi skulle prova för han menade att det var lite speciellt.
Lars tyckte det var gott smakade kakao och när jag fick det i munnen kom en våg av välbehag, så balanserat, så mjukt
sådan karaktär o smaken ..... helt klart kakaosmak. 4 flaskor av den sorten, 2 flaskor av en annan sort och slutligen 1 flaska mousserande rosevin (provence är bäst i världen på dessa). Till detta en burk honung med nektar enbart från lavendelfälten. Nöjda med fyndet vände vi bilen, nu skulle vi få se camargehästen i arbete trodde vi, men dessa shower är bra på helger. Slå upp hästen på internet o läs mer om dessa.
Färden gick istället vidare mot Marseille, kustvägen. Marseille är levande ..... hundar, ungar, tvätt hängandes ute och blandad arkitektur. Mitt bland nya hus kunde stå ett gammalt, pytte. Han hade inte velat sälja o förändra och därmed fick han vara. Bra stadsarkitekterna. Marseille har en själ. Vägen gick vidare längst franska rivieran, Cassis sött och litet, trångt och bilovänligt. Vidare mot Toulon och mot St Tropez.. På vägen strax innan St Tropez kom vi till ett samhälle som heter Cogolin, här uppe i bergen hittade vi ett avskilt ställe Best Western hotell med svit dvs man får vardagsrum också
med stort panoramafönster och utanför trerass med uteplats.
God mat men de kunde inte fixa en irish coffee. Sagt o gjort, Lars gav sig ut i köket och började vispa grädden.
En trevlig avrundning på kvällen där vi gett avtryck i den restaurangen. Lars visade, provsmakade och gav sitt godkännande. Dagen efter bar det vidare mot Cannes. Där tog vi vitt vin o öl i den strålande solen, vid beachen,
där unga blondiner barbröstade försöker fånga någons (förhoppningsvis regissörs) uppmärksamhet.
Beachen i Cannes och Helena med vitt vin
Ni vet Cannes = filmfestival. Färden gick vidare längs franska rivieran. Nice tyckte Helena var charmigt och själsligt, dock minns inte Lars något mer än att han tyckte det var världens lääääääängsta stad. Ölen hade nämligen gjort sig påminnt och sjukt kissnödig rattandes i aldig sinande biltrafik och med absolut ingen möjlighet att stanna och ännu mindre ett wc. Här, skrek jag, Lars svängde in. Längst med vägen höll de på med trafikarbete här stod 2 byggbodar, jag såg en möjlighet, både Lars och jag tog den möjligheten, nöden har ingen lag. Efter ett tag var vi inne i Monte Carlo.
Staden NiceVillefrance
Så efter Pyrenernas kurviga och snöklädda massiv kom vi in i Frankrike efter flera timmars körande och köande på dessa småvägar. Två mil innanför Frankrikes gräns händer det som vi fasat för under hela vår resa. Poliskontroll på en smal väg utan möjlighet att smita undan. Givetvis vinkade de in oss efter att ha frågat var vi kom ifrån, och Sverige var inte det svar de ville ha. Droger, alkohol, eller tobak att förtulla frågade dem efter att Helena sagt att vi varit i Andorra. Nej svarade vi sanningsenligt. Några kontanter över 10000euro, resecheckar, us-dollar frågade en annan polis medan en tredje läste Helenas kvitto över guldfyndet som inköpts. Nej svarade vi igen. Tag ut hunden sa den första polismannen om Willy som satt snällt i baksätet. Så jag öppnade helt sonika bakdörren och Willy hoppade direkt ut så poliserna backade ett par steg. Du måste koppla hunden sa den andre polismannen medan han knäppte upp hölstret till pistolen.
Så Willy kopplades , bilen genomsöktes, kvitton lästes och slutligen stämde nog det vi sagt, att vi var bara knäppa turister som körde runt Europa utan något egentligt mål. Så vi fick köra vidare, phuuu.
Men det var inte slut med eländet den dagen. Vi hade fasat för de köer vi mötte på väg till Andorra. Nu när vi trodde allt var i hamn var det vår tur att hamna i kö. Nerför berget de sista milen innan dalgången tog över höll de på med vägarbete. Så köandet tog väl ett par timmar.
Men belöningen efter våra strapatser uppvägdes med råge. När vi kom ner till foten av bergen låg där en lång medeltida mur med hus och affärer innanför. Det verkade häftigt tyckte vi och beslutade att finns här övernattning så stannar vi och kollar stället med omgivningar. Tro det eller ej men 500meter senare står där B & B, så vi svängde in knackade på och visst fick vi sova där över natten. Helena berättade om våra strapatser under dagen så de bjöd på vin och the och mannen Esteban ringde runt till restauranger för att se vilka som var öppna. Frun Mirelle sa att Esteban erbjöd sig både att köra OCH att hämta oss efter måltiden som bestod av grillade musslor, och ankbröst, creme brulee samt vars en kanna vin.FORMIDABELT, och vilka vänliga människor, annat än spanjorerna.
Dagen efter gick vi in i staden Villefrance. Som hämtad ur en saga eller film, helt osannolik, kan inte beskrivas det häftigaste hittills, slå upp det på internet o läs mer detta är en pärla.
Efter en förmiddagspromenad bar det av upp i bergen igen upp bland det trångaste skit man kan tänka sig. Där fanns (tack Mirelle) detta hade vi inte hittat utan tips,
en het källa med hälsovatten direkt från bergen. När vi fick reda på detta sa vi nu eller aldrig, det andra alternativet hade varit att åka till Island. St Thomas heter källan och 36,4 grader varmt vatten. Solen sken, har aldrig varit så varmt däruppe som just nu. Den värmen de hade 26 gr, har de nomalt inte förrän i maj. Tack gud.
Så vi ligger just nu idag 24 / 3 på gränsen till Provance i ett samhälle som heter Beaucaire, nära Nimes och förväntar oss en trevlig upplevelse på franska rivieran, innan Italiens gräns överträds.
Alicante back in Spain
20 / 3 Till alla nyfikna läsare. Har idag efter turbulens i Algarve lämnat Portugal för att ta oss till Italien. Två dagar med mulet väder, stark blåst, och dessutom inget tillräckligt intressant husobjekt har gjort att vi försöker i Italien. 80 mil till Granada för första övernattningen. Ett hotell som taget från filmen "From dusk to down" med sk club lite vid sidan av med (damer med nätstrumor och skinnklädsel) om ni förstår vad vi menar. Ett paradis för långtradarchaffisar. Hur jag vet hur det var? Helena skickade in mig. Men hur det var behåller jag för mig själv. Hotellet som vi övernattade i var det sjaskigaste vi upplevt på hela resan.
Det kliade överallt redan när vi gick och lade oss. Rummet luktade cigarettrök, starkt. dessutom hade vi en långtradare 30 meter från rummets utsida som stod igång med en dieselvärmare till hytten, så var 10´nde minut gick motorn för att sedan vara tyst 10min och så börjad det om igen. Halv tre på natten hade jag fått nog. Jag väckte Helena som sömndrucken var med på noterna att lämna stället.Hasta la vista sa jag till nattvakten när vi lämnade hotellet och tog motorvägen mot Alicante där vi är just nu på Holiday inn. En riktigt slappardag innan vi sätter nosen mot Andorra och Italien.
Alicante lämnade vi utan saknad, en typisk turistort som alla andra. Vi följde östkusten förbi Benidorm, ett litet singapore på avstånd med höga hotell och kontorsbyggnader. Hela spanska östkusten är under uppbyggnad för turism av olika slag. Massvis med blivande smultronställen. En övernattning tll krävdes innan vi tog sats upp i pyreneerna och till Andorra.
Ett helt annat landskap uppe på ca 1500m höjd 4-5 mil innan Andorra
Söndag middag vid 13,00 tiden passerade vi tullen i Andorra och kom in i detta lilleputteland som ligger helt gömt i bergsmassivet. Snabbt in i centrum, in i parkeringshuset och sen tog vi en solig eftermiddagspromenad. Helena passade på att fynda guldsmycken som var till utförsäljning. En riktig liten gullig affär med blandade varor som smycken, elektronik, tobak, och lite annat. Staden Andorra-de-duville tog väl en timme ungefär att titta runt i och vi kände att kommersialismen i stan kanske räckte för oss, så vi tog oss ur Andorra,
och fortsatte de otroligt kurviga vägarna i Pyreneerna för att ta oss över gränsen till Frankrike för Spanien var vi nu otroligt trötta på.
Det kliade överallt redan när vi gick och lade oss. Rummet luktade cigarettrök, starkt. dessutom hade vi en långtradare 30 meter från rummets utsida som stod igång med en dieselvärmare till hytten, så var 10´nde minut gick motorn för att sedan vara tyst 10min och så börjad det om igen. Halv tre på natten hade jag fått nog. Jag väckte Helena som sömndrucken var med på noterna att lämna stället.Hasta la vista sa jag till nattvakten när vi lämnade hotellet och tog motorvägen mot Alicante där vi är just nu på Holiday inn. En riktigt slappardag innan vi sätter nosen mot Andorra och Italien.
Alicante lämnade vi utan saknad, en typisk turistort som alla andra. Vi följde östkusten förbi Benidorm, ett litet singapore på avstånd med höga hotell och kontorsbyggnader. Hela spanska östkusten är under uppbyggnad för turism av olika slag. Massvis med blivande smultronställen. En övernattning tll krävdes innan vi tog sats upp i pyreneerna och till Andorra.
Ett helt annat landskap uppe på ca 1500m höjd 4-5 mil innan Andorra
Söndag middag vid 13,00 tiden passerade vi tullen i Andorra och kom in i detta lilleputteland som ligger helt gömt i bergsmassivet. Snabbt in i centrum, in i parkeringshuset och sen tog vi en solig eftermiddagspromenad. Helena passade på att fynda guldsmycken som var till utförsäljning. En riktig liten gullig affär med blandade varor som smycken, elektronik, tobak, och lite annat. Staden Andorra-de-duville tog väl en timme ungefär att titta runt i och vi kände att kommersialismen i stan kanske räckte för oss, så vi tog oss ur Andorra,
och fortsatte de otroligt kurviga vägarna i Pyreneerna för att ta oss över gränsen till Frankrike för Spanien var vi nu otroligt trötta på.
Algarve. Carvoiero, en pärla vid kusten.
Ankomsten till Algarvekusten blev en större glädje än vi kunnat tänka oss. Efter att först ha frågat ett Hotell vid klipporna om husrum tog vi saken i egna händer. Helena hade någon dag tidigare suttit och surfat på webbsidorna för att hitta ett hus eller lägenhet för längre boende. Hon hittade två ställe, ett var upptaget det andra låg här i Carvoiero. Bestämde på telefon ankomst 16.00. Helena visste ungefär på kartan var det skulle vara så vi tog oss ner till centrum, parkerade bilen och började gå. Då vissa oklarheter rådde angående riktning gav jag med mig och hängde på Helena som tog oss till rätt adress. Väl där knackade vi på dörren men ingen öppnade, så mobiltelefonen kom till användning. En dam vid namn Theresa öppnade dörren med ett leende och ursäktade sig med att hon stått i duschen. Vi var å andra sidan något tidiga klockan var endast 12.00.
Några artighetsfraser senare visade hon oss lägenheten, jättefin. Egen pool på privat område. Perfekt för Helena och mig och Willy. Efter ett traskande i solklart väder uppför branta backar, var det extra härligt att byta om till badkläder och slänga sig i poolen. Vi bor helt själva, trots att damen har tre lägenheter att hyra ut, tacksamt för oss. Vi har 200 meter till havet och 250 till beachen, där ni ska få se Lars sitta och njuta på klipporna. Här är hissnande vackert och vi stortrivs.
Kärleken blommar och vinet flödar.
Vi har inte tillgång till internet utan får gå ner till ett cafe som har tillgång till Internet. Det är för engelsmän så när de är där är det högljutt annars är det sura miner. Svenskar göre sig icke besvär, men det får gå..........
För övrigt finns det inte mycket att säga om den här lilla byn , utan här är som i all andra typiska semesterorter. Mycket cafeer, restauranger, och souvernirbutik. Med en viktig skillnad. Nu 16 mars är här nästan folktomt på turister. Det betyder att man kan bada när man vill, äta när och var man vill utan folk. Suveränt för oss.
Imorgon ska vi ut på vår första husvisning på den här orten, får se hur det blir.
Några artighetsfraser senare visade hon oss lägenheten, jättefin. Egen pool på privat område. Perfekt för Helena och mig och Willy. Efter ett traskande i solklart väder uppför branta backar, var det extra härligt att byta om till badkläder och slänga sig i poolen. Vi bor helt själva, trots att damen har tre lägenheter att hyra ut, tacksamt för oss. Vi har 200 meter till havet och 250 till beachen, där ni ska få se Lars sitta och njuta på klipporna. Här är hissnande vackert och vi stortrivs.
Kärleken blommar och vinet flödar.
Vi har inte tillgång till internet utan får gå ner till ett cafe som har tillgång till Internet. Det är för engelsmän så när de är där är det högljutt annars är det sura miner. Svenskar göre sig icke besvär, men det får gå..........
För övrigt finns det inte mycket att säga om den här lilla byn , utan här är som i all andra typiska semesterorter. Mycket cafeer, restauranger, och souvernirbutik. Med en viktig skillnad. Nu 16 mars är här nästan folktomt på turister. Det betyder att man kan bada när man vill, äta när och var man vill utan folk. Suveränt för oss.
Imorgon ska vi ut på vår första husvisning på den här orten, får se hur det blir.
Beja
12 / 3 Vi gav oss av tidigt från Evora. Hotellet kändes inte bra och vi var alla tre lite allergiska både Lars, jag och hunden nös och snövlade. Vi körde inte mot Beja direkt, utan vek av mot Moura. Vid den här vägen ligger europas största konstgjorda sjö. Här var vackert och rikligt med fisk, här fanns en marina och portugiserna hade stannat till med sina husbilar. Villy sprang och lekte och var nere i vattnet och badade, men till sist var vi tvungn att köra vidare. Vi har hittat vårt område att kunna leva i. Beja med omgivningar. Som att komma tillbaka till skåne fast med en mycket varmare temperatur. Påminner lite om Skurup och Gårdstånga med stora åkerarialer blandat med mindre skogsdungar. På det hela taget vänliga människor, lugnare trafik, ganska lätt att hitta och närheten till flygplatsen till Lissabon. Det finns även en mindre flyplats här i Beja så kommunikationerna skall fungera med tåg eller flyg.
Vi kom in i Beja och hade sån tur att vi fick en parkeringsplats direkt, den var placerad så Willy fick skugga hela tiden.
Vi började promenera för att hitta någonstans att övernatta. Vid ett torg delade vi på oss, lars gick ena sidan och jag den andra för att sedan mötas. Precis när vi möttes upptäckte vi båda ett hotell/pensionat. Pensionat Barbara, det visade sig vara ett familjärt ställe och här fick vi också takterass. Detta är den första staden i portugal och för den delen med spanien som verkligen har stängt av för bilrafiken. Så vårt pensionat med takterass ligger vid en av gågatorna som slutar i en liten trekant för att gå vidare mot andra gågator. Här händer lite grejer och vi har bland annat suttit och tittat på elever inspark och deras ceremonier som mest handlar om förnedring. Willy stortrivs på terassen och vi med. Det som var tänkt som en övernattning blev 3 nätter.
Hotellfamiljen.
Vi har varit och tittat på slottet/borgen som har det högsta tornet i portugal 40 meter. Vi har varit och tittat i ett gammalt fransiscaner (munkar) konvent, där flera kungliga bröllop ägt rum och där kvinnor från högre stånd blev satta som nunnor i detta kloster. Därför är det världskänt, just pga en nunna som en enda gång fick syn på en soldat blev förälskad och skickade 5 kärleksbrev. Dessa blev översatta till franska och utställda över hela världen. De är från 1600 talet men så sent som 2003 var de med på en utställning i New York. Passionerade kärleksbrev har därför ett uttryck " portugis letters"
Beja är känt ända sedan Julius Ceasars tid då han gav staden sitt stadsbrev och döpte den till " Pax Julia ".
Här har hänt mycket och vi tycker mycket om staden, framförallt dess lugn och bilfria gågator. Att de sedan har apelsinlundar vid sina Avenyer är ännu trevligare. Dessutom lagom stor.
Borgen i Beja
Torsdag den 12 mars. Cuba var byn som vi tittade på hus i idag. Ett litet gathus eller radhus som jag säger, Vitt o gult på fasaden, ett fönster i köket som vetter rakt ut över gatan, med utsikt 4m över till motsatta fasaden. Två rum och kök tvättstuga. Spis driven av gasol. Enkelt men genuint, ett fynd för 40,000 euro. Ja det är intressant, för byn är under utveckling och här byggs rejält än så länge. Imorgon fredag så skall vi titta på ytterligare två fastigheter med tomt dvs åtminstone en gräsplätt att vila arslet på. Sedan tar vi lite semester vid Algarvekusten och kommer då kanske inte att vara lika frekventa på den här sidan.
13/3 Var och tittade på ett till idag, ett gathus alltså, Luis körde oss mot Algarve till en liten by kallad Albertnoa. 2mil från Beja. Nytt trevligt objekt, större än tidigare dessutom två sovrum, 1 vardagsrum tillika en uteplats. Bäst hitills endast 35.000euro. Vi tänker bjuda 28.000euro........... Går det så blir det vårt. Om inget annat händer så blir det Algarvekusten imorgon. Lite Semester innan vi drar genom Spanien och till Italien om troligtvis en till två veckor.
Förresten GRATTIS CHRISTOFFER PÅ FÖDELSEDAGEN: Mammsi & Pappsi 15 MARS RING O GRATTA PÖJKEN
Vi kom in i Beja och hade sån tur att vi fick en parkeringsplats direkt, den var placerad så Willy fick skugga hela tiden.
Vi började promenera för att hitta någonstans att övernatta. Vid ett torg delade vi på oss, lars gick ena sidan och jag den andra för att sedan mötas. Precis när vi möttes upptäckte vi båda ett hotell/pensionat. Pensionat Barbara, det visade sig vara ett familjärt ställe och här fick vi också takterass. Detta är den första staden i portugal och för den delen med spanien som verkligen har stängt av för bilrafiken. Så vårt pensionat med takterass ligger vid en av gågatorna som slutar i en liten trekant för att gå vidare mot andra gågator. Här händer lite grejer och vi har bland annat suttit och tittat på elever inspark och deras ceremonier som mest handlar om förnedring. Willy stortrivs på terassen och vi med. Det som var tänkt som en övernattning blev 3 nätter.
Hotellfamiljen.Vi har varit och tittat på slottet/borgen som har det högsta tornet i portugal 40 meter. Vi har varit och tittat i ett gammalt fransiscaner (munkar) konvent, där flera kungliga bröllop ägt rum och där kvinnor från högre stånd blev satta som nunnor i detta kloster. Därför är det världskänt, just pga en nunna som en enda gång fick syn på en soldat blev förälskad och skickade 5 kärleksbrev. Dessa blev översatta till franska och utställda över hela världen. De är från 1600 talet men så sent som 2003 var de med på en utställning i New York. Passionerade kärleksbrev har därför ett uttryck " portugis letters"
Beja är känt ända sedan Julius Ceasars tid då han gav staden sitt stadsbrev och döpte den till " Pax Julia ".
Här har hänt mycket och vi tycker mycket om staden, framförallt dess lugn och bilfria gågator. Att de sedan har apelsinlundar vid sina Avenyer är ännu trevligare. Dessutom lagom stor.
Borgen i BejaTorsdag den 12 mars. Cuba var byn som vi tittade på hus i idag. Ett litet gathus eller radhus som jag säger, Vitt o gult på fasaden, ett fönster i köket som vetter rakt ut över gatan, med utsikt 4m över till motsatta fasaden. Två rum och kök tvättstuga. Spis driven av gasol. Enkelt men genuint, ett fynd för 40,000 euro. Ja det är intressant, för byn är under utveckling och här byggs rejält än så länge. Imorgon fredag så skall vi titta på ytterligare två fastigheter med tomt dvs åtminstone en gräsplätt att vila arslet på. Sedan tar vi lite semester vid Algarvekusten och kommer då kanske inte att vara lika frekventa på den här sidan.
13/3 Var och tittade på ett till idag, ett gathus alltså, Luis körde oss mot Algarve till en liten by kallad Albertnoa. 2mil från Beja. Nytt trevligt objekt, större än tidigare dessutom två sovrum, 1 vardagsrum tillika en uteplats. Bäst hitills endast 35.000euro. Vi tänker bjuda 28.000euro........... Går det så blir det vårt. Om inget annat händer så blir det Algarvekusten imorgon. Lite Semester innan vi drar genom Spanien och till Italien om troligtvis en till två veckor.
Förresten GRATTIS CHRISTOFFER PÅ FÖDELSEDAGEN: Mammsi & Pappsi 15 MARS RING O GRATTA PÖJKEN
Evora antikens stad
10/3-09
Nu 400 mil senare har vi kommit till Evora den del av Portugal som vi från början tänkt köpa fastighet i. Vi lämnade Torres Novas imorse och lade om kursen mot den kulturskyddade staden Evora. Färden gick först österut mot Abrantes, för att där följa kompassen rakt söderut mot staden Evora. En otroligt vacker landsbygd med kork-ekskogar så långt ögat kunde se. 
Som ni ser här är det mörkare ner till, där har man skalat av barken medans barken sitter kvar upptill (ljusare).
Genom en liten pittoresk by Ponte de Sor, vidare mot Montargil med utsikt mot en vacker konstgjord sjö, stor som, ja jag vet inte jag, men rejält stor. Vi stannade vid en campingplats ungefär mitt emellan byarna med sjön två meter nedanför bilen så willy kunde springa ut och svalka sig i vattnet medan vi tog kisspaus och sträckte på benen. Willy stortrivdes där vid vattnet så när vi ville köra vidare skulle inte han med. Vi lockade och pockade men icke sa nicke , han rörde sig inte ur fläcken utan låg kvar bakom bilen och bara tittade på oss. Vi kör sa jag till Helena och startade bilen och började köra med bakdörren vidöppen. Jävlar vilken fart willy fick , då kom han som ett skott och in i bilen. Så resten av dagen har vi inte haft något problem med honom.
Resan gick således vidare mot Evora när Helena fick se en borg på kartan som verkade spännande, bara en liten omväg. Naturligtvis, tyckte jag också, vi har ju inget direkt mål så en borg kan ju alltid vara spännande. Så borgen i Brotas mot Montemor o Novo blev nästa resmål. Vi kom fram till en jättefin välskött by helt olika vad som är brukligt i Sydeuropa. Mer likt en svenskby faktiskt. Det gick uppför och vi följde skyltarna mot borgen och kyrkan som var väldigt tydligt utsatta. Ett par minuter senare kom vi ut på en grusväg som skulle gå mot detta fantastiska monument över en svunnen tid. En liten grusparkering dök upp men där fanns ingenting så vi fortsatte en bit till. Plötsligt stod där två hemmagjorda skyltar, motorfordon förbjuden men det tog vi ingen notis om eftersom skyltar i Portugal bara är en rekommendation och inget att bry sig om, om inte polisen är i närheten. Vi fortsatte någon kilometer till nerför en lerväg,
ni vet så där som det ser ut i rallyt Paris - Dakar, man ser en skymt när bilarna kör på dessa vägar vid en afrikansk by.Till sist såg vi borgen över heden. Nåväl vi kommer säkert bakvägen tänkte vi. Över två stora vattenpölar som täckte hela vägen och uppför den sista spåriga grusvägen och till sist stod vi framför denna ståtliga byggnad.
Vi kände oss som om vi var på lunchmenyn och väntade bara på att se en galen styckare dyka upp runt hörnan med mask och motorsågen i högsta hugg. En gammal dammig Land rover stod mitt på gården (kanske tidigare turister från 60-talet ) så Helena tog detta kort och vi såg till att vända bilen och ta oss tillbaka till civilasitionen igen. Brrr det var otrevligt. Dessutom hade vi sett grisar strax innan och Helena trodde på långt håll det var får, så runda o tjocka var dem,
vad bestod deras föda av ?!!
Men nu är vi i Evora på hotell Ibis och gått en lång runda i stadskärnan som är helt omgiven av en stor ringmur runt hela staden Evora, helt intakt, så ska man ta sig in är det vid vissa öppningar i stenmuren. Så gatorna var trånga och där skulle bilarna in, konstigt att man inte har mer gågator, här nere. Nej här hyllar man bilen, den ska fram överallt. En stad
som verkar vara en intellektuellt/kulturell plats med massor av cafe och sevärdheter. Värt ett besök, men det känns som med Venedig, man skulle varit här tidigare, för mycket folk, för exploaterat. Men det är en vacker stad med en fin park där ungdomar sitter och målar oljetavor.
Hela staden Evora är klassat av Unesco som ett värlsarv, på grund av sin medeltidsmiljö, palatsen och ett romerskt tempel. Här finns också Universitet, vilket gör staden ungt och kulturellt.
Imorgon bär det söderut igen och Jörgen och Yvonne, det blir kanske ett hus i Italien i alla fall för här är husen dyra nu när svenska kronan sjunkit till nya bottenrekord.
Lissabon
Det de har di har di i Lissabon.......är det en norrman i en sketch som säger, och nog är det så alltid. Kanske ännu mer rätt för 30 år sedan när man första gången hörde det. Det är nämligen så att den östra sidan av landet är väldigt obefolkat till fördel för städerna. T ex i den här byn Torra Novas rivs de gamla kära kvarteren med arkitektur som man kan dö för, till fördel för nya raka betongkomplex med aluminiumfönster. För Portugal skedde det ekonomiska undret i samma stund som de gick med i EU och införde Euron. Så jag sa till Lars när vi gick omkring i går i vår småstad......du det är som det var på -60 talet i Sverige när vi rev fina kvarter i Malmö och Stockholm, i vår då glädje över vårt ekonomiska under. Vi ville också riva och bygga nytt för att få visa omvärlden hur rika och hur bra vi hade fått det. Som tur var fanns hippierörelsen så att almarna och kungsträdgården mitt i Stockholm räddades undan rivningshysterin. Var häckar våra unga bratts idag, jo just det kungsträdgården. So please tänk på nästkommande generation ge dem gräs istället för betong.
Jo det dem har, det har dem i Lissabon. En underbar arkitektur kombinerad med nya fantastiska monument /byggnader och ibland ny konst på väggarna men det stör inte utan är en härlig mix.
Vi valde att köra in i Lissabon en söndag förmiddag, gissa om det blev rätt!
Vi vek nämligen av när vi närmade oss centrum och körde längst HAMNEN in i centrum. En vanlig dag hade det varit en katastrof med all lastning och lossning och stora långtradare med släp. Nu en söndag var det förträffligt. Dessutom överhuvudtaget f r om Spanien o neråt vinner man mycket på att ge sig av tidigt på morgonen. Här börjar man arbetet lite senare och trafiken är inte riktigt igång förrän vid 11.00 snåret. Ät frukost runt 8.00 ge er sedan ut i trafiken. Vi har flera gånger tackat vår lyckliga stjärna att vi passerade något trafikarbete med 40 km/tim och koner åt alla håll kanter, innan trafiken var tät och långa köer o katastrofer. Ett tips! Det ni kör in mellan 09.00 - 11.30 är guld värt och ni hinner rätt långt,
pausa sedan ta en lätt lunch och vänta med o glida om ni kan till efter ett eftermiddagen är också lugnare och försök vare framme vid ert mål för 16.00. Att köra in en söndagförmiddag i en sådan stor stad som Lissabon, är nog det enda rätta.
Folk har festat hela Lördagnatten och ligger länge o drar sig. Familjerna går i kyrkan eller äter söndagsmiddag hos varandra.
Vi kom rakt in ihjärtat, fick en perfekt p-plats utan kostnad. Villy var med oss hela tiden. Kom till ett utomhusgalleri, där det bara fanns egettillverkat hantverkeri och någon satt o drejade på plats. Där köpte jag något till min dotter som hon kommer att vara ensam om att ha , fanns bara en sådan.Damen gör säkert en ny imorgon MEN den blir inte likadan, kul.
Det var poliser i varenda hörna, jag lovar, ändå kunde dagen ha slutat mindre lyckligt. Mitt emot gallerian fanns ett torg, det var rätt öde, eftersom man höll på med vägarbete/omstrukturering. Där ville jag gå ut och så ta ett foto rakt in mot gallerian från torget. Ja sa Lars, gå du över o ta en bild. Jag tyckte att jag stod bra till det, tog upp kameran och plötsligt märker jag 3 killar i 15-17 års ålder på cykel kretsa omkring mig, jag uppfattade situationen som mindre bra, men tänkte jag ska bara skynda mig att ta kortet. Jag tar kortet, samtidigt hör jag något på portugisiska, när jag sänker kameran har jag den ena killen susandes på cykeln en meter ifrån mig. Jag tittar bakåt för att se hur långt jag har till närmast husvägg, då står Lars, precis bakom mig,... cool med sina solbrillar och hunden Villy stadigt i sitt grepp. Jag kan lova er att under våra 30 år tillsammans 1979 - 2009 har min man inte befunnit sig så på rätt plats vid rätt tidpunkt som just precis då. En varm blöt puss och ett stort tack. Han hade läst av situationen och insett att han med hund behövdes för att avskräcka grabbarna från att fullfölja sina mellanhavanden. Antagligen var den ena killen på väg att rycka handväska eller kamera av mig men varnades ev en av de andra - att du mannen med hunden är sällskap, låt bli.
Vi spatserade vidare i solskenet + 24 rgrader och det började bli riktigt varmt. Hittade ett cafe nere vid hamnen, en öl, ett glas vitt vin och vatten till villy. Vi promenerade vidare, gick på en aveny när en neger med kaftan dök upp och erbjöd solglasögon, - nej tack, vi var inte intresserade. Han följde med oss en bit, när plösligt en mörk, väderbiten man i -70 års åldern dök upp, han viskade i min mans öra när vi passerade - haschisch. - Nej det var vi inte heller intresserade av.
Vi passade däremot på att ta kort på de berömda spårvagnarna som går i Lissabon och som hör till att ta en tur på, precis som i San Fransisco. Det är en turistattraktion och därmed trångt med platser och utbrett ficktjuveri. Det var inget för oss med tanke på Villy. För er andra utan hund skulle jag varmt rekommendera detta, säkert en upplevelse och ni slipper gå för att uppleva Lissabon.
Vi kände oss mätta och var på väg hem när jag bönade och bad om att vi skulle ta den välkända och vackra bron Ponte Vasco da Gama över floden Tejo. Det var inte så lätt att hitta rätt väg för att komma över men vi hittade en ort på andra sidan floden knappade in gps:en o sedan var det klart. Ett beslut vi inte ångrade, vacker och roligt att ha fått kört på Europas längsta bro. På andra sidan floden Tejo var landet, med får, hästar och kork-ekar. Helt klart är att det är på andra sidan floden som delar portugal i en södra och en norra del, som är det mest intressanta för oss. Lantligt, glest befolkat och genuint. Väl hemma var vi helt slut och stupade i säng efter en god middag.
Imorgon har vi bestämt att ta det lugnt, bada, sitta o njuta i parken, få iväg lite vykort och packa om, på tisdag bär det iväg vidare söderut.
Jo det dem har, det har dem i Lissabon. En underbar arkitektur kombinerad med nya fantastiska monument /byggnader och ibland ny konst på väggarna men det stör inte utan är en härlig mix.
Vi valde att köra in i Lissabon en söndag förmiddag, gissa om det blev rätt!
Vi vek nämligen av när vi närmade oss centrum och körde längst HAMNEN in i centrum. En vanlig dag hade det varit en katastrof med all lastning och lossning och stora långtradare med släp. Nu en söndag var det förträffligt. Dessutom överhuvudtaget f r om Spanien o neråt vinner man mycket på att ge sig av tidigt på morgonen. Här börjar man arbetet lite senare och trafiken är inte riktigt igång förrän vid 11.00 snåret. Ät frukost runt 8.00 ge er sedan ut i trafiken. Vi har flera gånger tackat vår lyckliga stjärna att vi passerade något trafikarbete med 40 km/tim och koner åt alla håll kanter, innan trafiken var tät och långa köer o katastrofer. Ett tips! Det ni kör in mellan 09.00 - 11.30 är guld värt och ni hinner rätt långt,
pausa sedan ta en lätt lunch och vänta med o glida om ni kan till efter ett eftermiddagen är också lugnare och försök vare framme vid ert mål för 16.00. Att köra in en söndagförmiddag i en sådan stor stad som Lissabon, är nog det enda rätta.
Folk har festat hela Lördagnatten och ligger länge o drar sig. Familjerna går i kyrkan eller äter söndagsmiddag hos varandra.
Vi kom rakt in ihjärtat, fick en perfekt p-plats utan kostnad. Villy var med oss hela tiden. Kom till ett utomhusgalleri, där det bara fanns egettillverkat hantverkeri och någon satt o drejade på plats. Där köpte jag något till min dotter som hon kommer att vara ensam om att ha , fanns bara en sådan.Damen gör säkert en ny imorgon MEN den blir inte likadan, kul.
Det var poliser i varenda hörna, jag lovar, ändå kunde dagen ha slutat mindre lyckligt. Mitt emot gallerian fanns ett torg, det var rätt öde, eftersom man höll på med vägarbete/omstrukturering. Där ville jag gå ut och så ta ett foto rakt in mot gallerian från torget. Ja sa Lars, gå du över o ta en bild. Jag tyckte att jag stod bra till det, tog upp kameran och plötsligt märker jag 3 killar i 15-17 års ålder på cykel kretsa omkring mig, jag uppfattade situationen som mindre bra, men tänkte jag ska bara skynda mig att ta kortet. Jag tar kortet, samtidigt hör jag något på portugisiska, när jag sänker kameran har jag den ena killen susandes på cykeln en meter ifrån mig. Jag tittar bakåt för att se hur långt jag har till närmast husvägg, då står Lars, precis bakom mig,... cool med sina solbrillar och hunden Villy stadigt i sitt grepp. Jag kan lova er att under våra 30 år tillsammans 1979 - 2009 har min man inte befunnit sig så på rätt plats vid rätt tidpunkt som just precis då. En varm blöt puss och ett stort tack. Han hade läst av situationen och insett att han med hund behövdes för att avskräcka grabbarna från att fullfölja sina mellanhavanden. Antagligen var den ena killen på väg att rycka handväska eller kamera av mig men varnades ev en av de andra - att du mannen med hunden är sällskap, låt bli.
Vi spatserade vidare i solskenet + 24 rgrader och det började bli riktigt varmt. Hittade ett cafe nere vid hamnen, en öl, ett glas vitt vin och vatten till villy. Vi promenerade vidare, gick på en aveny när en neger med kaftan dök upp och erbjöd solglasögon, - nej tack, vi var inte intresserade. Han följde med oss en bit, när plösligt en mörk, väderbiten man i -70 års åldern dök upp, han viskade i min mans öra när vi passerade - haschisch. - Nej det var vi inte heller intresserade av.
Vi passade däremot på att ta kort på de berömda spårvagnarna som går i Lissabon och som hör till att ta en tur på, precis som i San Fransisco. Det är en turistattraktion och därmed trångt med platser och utbrett ficktjuveri. Det var inget för oss med tanke på Villy. För er andra utan hund skulle jag varmt rekommendera detta, säkert en upplevelse och ni slipper gå för att uppleva Lissabon.
Vi kände oss mätta och var på väg hem när jag bönade och bad om att vi skulle ta den välkända och vackra bron Ponte Vasco da Gama över floden Tejo. Det var inte så lätt att hitta rätt väg för att komma över men vi hittade en ort på andra sidan floden knappade in gps:en o sedan var det klart. Ett beslut vi inte ångrade, vacker och roligt att ha fått kört på Europas längsta bro. På andra sidan floden Tejo var landet, med får, hästar och kork-ekar. Helt klart är att det är på andra sidan floden som delar portugal i en södra och en norra del, som är det mest intressanta för oss. Lantligt, glest befolkat och genuint. Väl hemma var vi helt slut och stupade i säng efter en god middag.
Imorgon har vi bestämt att ta det lugnt, bada, sitta o njuta i parken, få iväg lite vykort och packa om, på tisdag bär det iväg vidare söderut.
Torres Novas mitt i Portugal
Nu har vi kommit till Torres Novas, ytterligare en liten mellanstor stad. Resan har gått från Viseu motorvägen till Coimbra till Leiria, Ett lite sjabbigt område med bla industrier och lite småsnuskiga snackbarer. Under resans gång innan Leiria var vi inne på en av dessa otaliga snackbarer längs vägen och drack varsin kopp kaffe och rastade Willy. Ordet snackbar är nog något som måste stå för att de ska få öppna bar, för dricka var där men inget snack, inte ens en stackars jordnöt ( kanske bara i detta område). Gästerna bestod av tre sk ölgubbar, förutom oss två. Kvaliten var sådär för Helena fick lite ont i magen, men vi klarade oss från värre men. Leiria var ingenting för oss utan vi satte kurs mot Tomar för att förhoppningsvis hitta någon form av övernattning. På krokiga och ojämna vägar ibland inte större än cykelbanor kom vi fram till Tomar. Vi hittade ett flott och dyrt hotell där prislistan visade att rum kostar 120 euro / natt så vi lämnade dem åt sitt öde och körde vidare.
Nästa Prick på kartan var Torres Novas. Utan att ha ätit sen frukost började Helena sloka, plus att hon inte fått sova natten innan. Men vi kämpade på, så till slut kom vi fram och tog oss in i centrum för att få ett hotell. Naturligtvis fanns där inget så vi körde runt och upp och ner och hit och dit och kom till sist ut i de yttre bostadsområdena. Där stannade jag (Lars) och frågade efter ett hotell på snackbaren. Där satt en ung man bland gästerna som var mycket vänlig och gav mig en vägbeskrivning så vi kom i närhetan av ett hotell, där skulle dessutom vara två st. Vi följde vägbeskrivningen nedåt mot centrum igen och vi hittade faktiskt hotellen, 40m därifrån vi varit en timme tidigare.!!!
Här är vi nu. Hotel Torres Novas. Med egen takvåning, stor terass, massage-bubbelbadkar och inkl frukost för 47 euro/natt. Det blir bättre o bättre, såna här priser gillar vi. Så här kommer vi att stanna ett par nätter för att besöka Lissabon, imorgon söndag, och titta på fastigheter idag lördag.
Nej det är inte Qusimado från Notre Dame som letar efter Esmeralda utan Willy som njuter av utsikten på vår terass.
Lördag. Morgonsolen sken in i vårt sovrum, fåglarna kvittrade och det var en underbar morgon. Vårsolen har kommit på allvar och värmen har kommit ca 22 grader varmt under dagen. Helena och jag har stämt träff med Remax mäklare Garcia för att titta på lite hus under eftermiddagen. Klockan 14,30 körde vi efter Garcia ut på landet mot Tomar för att se det första objektet. Ett litet hus på landsbygden. Genom småbyar och krokoga vägar där knappt mäklaren hittade vägen kom vi till sist fram till en liten rödlerad grusväg, förstörd av regnvatten. Där skulle vi nerför. Det hoppade och skakade men fram kom vi , hur vi sen skulle komma upp får bli ett senare bekymmer. En vacker plats med floden framför huset som var en fd kvarn. Ett riktigt renoveringsobjekt som vi inte kom in i för Garcia hade fått fel nycklar , så vi begav det, mest pga vägförhållandena. För att inte trötta ut er kära läsare skall vi inte gå in på de andra objekten vi tittade på, men vi hade i alla fall en rätt så givande eftermiddag till 19,30. Fastighetsaffär blev det inte här i Torres Novas men ni kan njuta av bilderna av byn.
Soluppgång kl 6,30 måndag morgon och borgen som hotellen låg bakom, Till sist en vacker flod genom Torres Novas
Nästa Prick på kartan var Torres Novas. Utan att ha ätit sen frukost började Helena sloka, plus att hon inte fått sova natten innan. Men vi kämpade på, så till slut kom vi fram och tog oss in i centrum för att få ett hotell. Naturligtvis fanns där inget så vi körde runt och upp och ner och hit och dit och kom till sist ut i de yttre bostadsområdena. Där stannade jag (Lars) och frågade efter ett hotell på snackbaren. Där satt en ung man bland gästerna som var mycket vänlig och gav mig en vägbeskrivning så vi kom i närhetan av ett hotell, där skulle dessutom vara två st. Vi följde vägbeskrivningen nedåt mot centrum igen och vi hittade faktiskt hotellen, 40m därifrån vi varit en timme tidigare.!!!
Här är vi nu. Hotel Torres Novas. Med egen takvåning, stor terass, massage-bubbelbadkar och inkl frukost för 47 euro/natt. Det blir bättre o bättre, såna här priser gillar vi. Så här kommer vi att stanna ett par nätter för att besöka Lissabon, imorgon söndag, och titta på fastigheter idag lördag.
Nej det är inte Qusimado från Notre Dame som letar efter Esmeralda utan Willy som njuter av utsikten på vår terass.
Lördag. Morgonsolen sken in i vårt sovrum, fåglarna kvittrade och det var en underbar morgon. Vårsolen har kommit på allvar och värmen har kommit ca 22 grader varmt under dagen. Helena och jag har stämt träff med Remax mäklare Garcia för att titta på lite hus under eftermiddagen. Klockan 14,30 körde vi efter Garcia ut på landet mot Tomar för att se det första objektet. Ett litet hus på landsbygden. Genom småbyar och krokoga vägar där knappt mäklaren hittade vägen kom vi till sist fram till en liten rödlerad grusväg, förstörd av regnvatten. Där skulle vi nerför. Det hoppade och skakade men fram kom vi , hur vi sen skulle komma upp får bli ett senare bekymmer. En vacker plats med floden framför huset som var en fd kvarn. Ett riktigt renoveringsobjekt som vi inte kom in i för Garcia hade fått fel nycklar , så vi begav det, mest pga vägförhållandena. För att inte trötta ut er kära läsare skall vi inte gå in på de andra objekten vi tittade på, men vi hade i alla fall en rätt så givande eftermiddag till 19,30. Fastighetsaffär blev det inte här i Torres Novas men ni kan njuta av bilderna av byn.
Soluppgång kl 6,30 måndag morgon och borgen som hotellen låg bakom, Till sist en vacker flod genom Torres Novas
På besök i Viseu
6/3 Efter en tuff natt på hotell Avenida så ska vi försöka sammanfatta gårdagens ( torsdag ) reserutt. Klockan är åtta på morgonen och stackars fru Helena har inte fått sova på hela natten pga höga röster, kvinnoskrik och allmänt j-a oväsen.
Men en sak i taget.
Gårdagen bjöd på nya äventyr. Vi vaknade utvilade och i varmt sovrum i vårt utsökta chatuå hos greven. Ut en runda med Willy, på med kaffehurran och in med frukosten som vi handlat i Porto de Lima dagen innan. F,ö en liten mysig by med för en gångs skull fantastiska parkeringsplatser, nämligen hela stranden längs floden.Detta besök gjorde vi under onsdagen den 4 mars. Där strosade vi runt någon timma och provsmakade Portugals berömda bakverk, visserligen för söta för oss svenskar men inte för Helena och mig. Vi njöt för fullt av dessa muffins med något gulaktigt klet i tillsammans med varsin praktsmakande dryck, perfekt till sötsaker, nämligen portvin. Denna stad var från början en romersk bosättning längst färdvägen mellan portugisiska coimbra och spanska Lugo. Fick sitt stadsbrev 1125 vilket gör den till Portugals äldsta stad. Liten, charmig, välplanerad, vacker väl värd ett besök. Den finaste hittills enligt vår smak.
Eftersom det är en medeltida stad har den tyvärr kvar en medeltid tradition också. Varje år i juni månad har de en festival där man låter en tjur springa tre varv runt kyrkan med folkmassor omkring sig sedan får han springa nere vid stranden och de trånga viadukterna med rep som folk drar i och för att människorna ska komma till mindre skada har man sågat av tjurens yttersta horn. Att utsätta ett djur för en sådan stress påminner om tjurrusningen i Pamploma.
Nåväl, efter frukosten hos greven var det dags att packa bilen. Innan vi gav oss iväg fick vi också en visning av tornet som är byggt under 1100talet och som fungerat som skyddsfästning för byfolket under många århundraden. Vilka fantastiska möbler två skåp i varsitt hörn som i ett vanligt hem skulle upplevas som två eiffeltorn.
Vi satte riktning mot Porto under regn och blåst med någon enstaka solglimt. En bensinmack hittade vi precis utanför Viana do Castelo. Efter några mil vek vi av från motorvägen och som vår vana trogen, körde vi på små ojämna vägar mot Vila do Conde och havet. Ett magnefikt skådespel mötte oss nere vid havet. Vågorna gick meterhöga och slog mot klipporna så skummet yrde. Jag och Willy gick en promenad längs stranden medan Helena försökte fånga stormen i kameran. 
Därefter satte vi kurs mot Melres för att köra i Dourodalen där druvorna till portvinet odlas.
Vi följde floden Rio Douro för att sedan korsa den på en dammvägg och sedan följa den på andra sidan, hela tiden uppåt mot toppen. Runt middagstid körde vi uppåt i en liten bergsby med så trånga gator att jag knappt trodde mercan skulle ta sig fram mellan husen utan att skrapa av lacken på sidorna. Där tog vi varsin kopp kaffe med bulle innan vi fortsatte uppåt. Ytterligare några mil senare när jag trodde vi var högst uppe stannade vi för att sträcka på benen och beundra utsikten visade Helena mig på kartan att nu har vi kört halvägs. 
En upplevelse utöver det vanliga. ( Norges hardangervidda kan slänga sig i väggen.) Genom små trånga bygator, över till branta uppförslut, krokiga, slingriga bergsvägar. Temperaturen ändrade sig från 12+ till 4+ och dom varnade för ev snö, vilket också fanns på toppen. Längst uppe var där en bensinmack och en resturang. Vi gled förbi genom regnmolnen, JA GENOM REGNMOLNEN. Det var en nära Gud upplevelse när man kan i princip röra vid molnen det blev helt vitt omkring oss, vi befann oss på ca 1500 m höjd. Vid passagerarens sidastupade ibland tvärbrant ner utan räcke och med en svartbränd fläck någonstan betydligt lngre ner, läskigt. Innan det började luta utför. Från att ha växlat mellan tvåan och trean´s växel gick det både lättare och fortare nerför. Fortfarande en fantastikt magnefik utsikt, terasser, varning för koskyltar, småbyar. I alla fall så småningom kom vi ner till rimliga nivåer. Ut på motorvägen ( här rullade Lars nerför och kom ändå upp i 140 km/tim) alltså befann vi oss fortfarande högt , och mot Visau. 
Apropå ko-skyltarna...............
Dessa dök upp med ungefär 3km mellanrum, till sist helgarvade vi vadå varning för ko? Det var tvärbrant nerför och lika brant uppför, på sidorna hade vi bara bergsvägg vilket, gjorde det svårt för oss när vi körde uppåt att hitta någonstans att rasta.så var skulle då kon komma ifrån? Plötsligt sa Lars det, Helena du de varnar för NEDFALLANDE ko - OM en ko lyckats ta sig upp för bergen är det nog stor risk att den ska tappa fotfästet och då är det en rätt mastodont sak som kan träffa biltaket. Aha - ja så kan det nog vara. Vi publicerar här nedan en varning för ko skylt. (Borde det inte vara bersgetter?)
Visau är en relativt stor stad men utan detta trafikstress som man ser i sydeuropa. Vi hade tur som körde rakt på detta mysiga hotell, lite engelskinspirerad stil inuti. billigt, 55euro inkl frukost / natt. Dessutom lätt att hitta i, gott om trevliga restauranger. Smågränder att spatsera i och grönområden för Willy. Men vi kommer att lämna detta bara för att det var sånt j-a liv inatt på gatan utanför. Synd om hotellet vilket vi annars varmt rekommenderar. Nästa resmål blir nog från staten Evora eller i närheten.
PS Håll koll på hastigheten efter vägtunnlarna oftast 80 eller 90 km/timmen, Polisen stod direkt efter vägtunneln. DS
Äntligen Portugal
4/3 - 09
Äntligen efter 315 mil på europavägar är vi framme i Portugal. Vi lämnade Spaniens El Pito igår morse och satte målet mot staden Vigo. En lagom dagsetapp tyckte vi. Kl 9,00 lämnade vi lägenheten och gav oss ut på motorvägen. Ett par timmar senare efter att rastat Willy längs vägen i Kantabriska bergen avek vi från gpsèn och körde utanför Santiago de compostela med riktning Vigo. När vi nådde Vigo var klockan bara 12,30 så ånyo gav oss ner i gyttret av bilar och människor i denna storstad för att få något matnyttigt i magen..
Det visade sig inta vara så lätt. Bilar precis överallt inte en chans att hitta en parkeringsplats. -Kör till höger här sa Helena. -Det går inte sa jag motorfordon förbjudet.-Kör mot havet då sa helena.- Jag fösöker allt vad jag kan svarade jag medan stressen tilltog så sakta. Gata upp och ner gick det medan vi kunde skymta havet mellan husen. Till sist kom vi i alla fall ner till havet eller i hamngatan egentligen. Vi hittade en öppning bland alla parkerade bilar och där stannade vi fast där var markerat gult, Vad det betyder vet vi inte men eftersom där var tomt så betyder det nog parkering förbjudet, men hasta la vista, vi är turister.
En kort promenad senare så kom vi fram till ett par snackbarer där vi tog oss varsin chorizo i bröd och sallad som tilltugg, sköljde ner det med öl och coca cola. Eftersom klockan inte var mer än två så sa vi att vi försöker ta oss genom portugisiska gränsen och mot Porto. Så vi lämnade Vigo utan sorg och satte av mot Portugal.
Ett par vägtullar senare och beredda på ett krångligt tullförfarande gled vi rakt in i Portuga helt obemärkt. Jag har aldrig kört på en motorväg med så lite trafik som mellan Spanien och Portugal. Tre fyra mil senare gled vi av motorvägen mot Viana do Castelo. På småvägar kom vi så småningom fram till en liten fantastisk by som heter Refoios, ej utmärkt på vår karta, Här stannade vi på torget, gick runt och tittade efter någonstans att bo. Här fanns inget hotell men vi frågade en restaurangägare om här fanns något i byn. Ja sa han där borta vid tornet så har han något som kan fungera som övernattning. Som tur var kunde han engelska. Helena och jag körde till tornet och det visade sig vara något av en gammal borg. Vi knackade på och killen var hemma som skötte det. 50 euro per natt sa han eftersom det är lågsäsong ( även han kunde engelska. 100 % engelsktalande portugiser, snacka om beda. ) Efter en snabbtitt i huset var saken självklar. Vi har gått från ett hotellrum för 100euro / Natt - till lgh med kök och sovrum 48euro / natt - till chateåu med vardagsrum med inbyggt kök,sovrum för 50 euro. Snacka om att komma upp sig.
Grevens bostad 
Vår bostad 
interiör hos oss
Det visade sig att den trevliga mannen som själv städade rummet, för det var inte klart när vi kom, var greven själv.
Han är släkt med portugals monark. Eftersom han är greve, har han fått grevskapet i förläning av kungen en gång i tiden för något han utfört., som tack. Det innebär att borgen/sidobyggnaderna alltid har fungerat som hem åt greven och hans familj och väggarna är fulla av fina gamla porträtt på barn och kvinnor i vackra kläder.
Att han var greve o släkt med kungen sa han inte själv ett ljud om det fick vi skvallervägen reda på nere på byns kro.
Efter att ha intagigt en fenomenal kvällsmat bestående av oxstek, ris, pommes, sallad och en flaska vin, avslutades kvällen med två irish coffe på tidigare nämnd restaurang för summan av 320kr. Mätta och belåtna körde vi hem till vårt chatåu och chattade med våra barn Christoffer, Michelle och deras respektive Ammie och Jimmy. Morgonen därpå var inte lika trevlig. Stormvindar inatt och mulet med regn vaknade vi till, dessutom skitkallt i rummet. Jag hade lagt mina kläder på en stenstol vid fönstret och där hade givetvis kondens från fönstret runnit ner så mina byxor var minst sagt fuktiga. Men hasta manana, en ny dag nya upplevelser.
Vy nedanför byn 
En konstig slump...... på restaurangen i går en trevlig restaurangägare, namn Louise. I byn El Pito hette han som körde efter oss med bil o hyrde ut lägenheten Louise. Vi hittade av en slump i Champagne, byn Le Pine - omvänt hittade vi av en slump i Spanien en liten by som heter El Pito. ......Bara en reflektion.....
Äntligen efter 315 mil på europavägar är vi framme i Portugal. Vi lämnade Spaniens El Pito igår morse och satte målet mot staden Vigo. En lagom dagsetapp tyckte vi. Kl 9,00 lämnade vi lägenheten och gav oss ut på motorvägen. Ett par timmar senare efter att rastat Willy längs vägen i Kantabriska bergen avek vi från gpsèn och körde utanför Santiago de compostela med riktning Vigo. När vi nådde Vigo var klockan bara 12,30 så ånyo gav oss ner i gyttret av bilar och människor i denna storstad för att få något matnyttigt i magen..
Det visade sig inta vara så lätt. Bilar precis överallt inte en chans att hitta en parkeringsplats. -Kör till höger här sa Helena. -Det går inte sa jag motorfordon förbjudet.-Kör mot havet då sa helena.- Jag fösöker allt vad jag kan svarade jag medan stressen tilltog så sakta. Gata upp och ner gick det medan vi kunde skymta havet mellan husen. Till sist kom vi i alla fall ner till havet eller i hamngatan egentligen. Vi hittade en öppning bland alla parkerade bilar och där stannade vi fast där var markerat gult, Vad det betyder vet vi inte men eftersom där var tomt så betyder det nog parkering förbjudet, men hasta la vista, vi är turister.
En kort promenad senare så kom vi fram till ett par snackbarer där vi tog oss varsin chorizo i bröd och sallad som tilltugg, sköljde ner det med öl och coca cola. Eftersom klockan inte var mer än två så sa vi att vi försöker ta oss genom portugisiska gränsen och mot Porto. Så vi lämnade Vigo utan sorg och satte av mot Portugal.
Ett par vägtullar senare och beredda på ett krångligt tullförfarande gled vi rakt in i Portuga helt obemärkt. Jag har aldrig kört på en motorväg med så lite trafik som mellan Spanien och Portugal. Tre fyra mil senare gled vi av motorvägen mot Viana do Castelo. På småvägar kom vi så småningom fram till en liten fantastisk by som heter Refoios, ej utmärkt på vår karta, Här stannade vi på torget, gick runt och tittade efter någonstans att bo. Här fanns inget hotell men vi frågade en restaurangägare om här fanns något i byn. Ja sa han där borta vid tornet så har han något som kan fungera som övernattning. Som tur var kunde han engelska. Helena och jag körde till tornet och det visade sig vara något av en gammal borg. Vi knackade på och killen var hemma som skötte det. 50 euro per natt sa han eftersom det är lågsäsong ( även han kunde engelska. 100 % engelsktalande portugiser, snacka om beda. ) Efter en snabbtitt i huset var saken självklar. Vi har gått från ett hotellrum för 100euro / Natt - till lgh med kök och sovrum 48euro / natt - till chateåu med vardagsrum med inbyggt kök,sovrum för 50 euro. Snacka om att komma upp sig.
Grevens bostad 
Vår bostad 
interiör hos ossDet visade sig att den trevliga mannen som själv städade rummet, för det var inte klart när vi kom, var greven själv.
Han är släkt med portugals monark. Eftersom han är greve, har han fått grevskapet i förläning av kungen en gång i tiden för något han utfört., som tack. Det innebär att borgen/sidobyggnaderna alltid har fungerat som hem åt greven och hans familj och väggarna är fulla av fina gamla porträtt på barn och kvinnor i vackra kläder.
Att han var greve o släkt med kungen sa han inte själv ett ljud om det fick vi skvallervägen reda på nere på byns kro.
Efter att ha intagigt en fenomenal kvällsmat bestående av oxstek, ris, pommes, sallad och en flaska vin, avslutades kvällen med två irish coffe på tidigare nämnd restaurang för summan av 320kr. Mätta och belåtna körde vi hem till vårt chatåu och chattade med våra barn Christoffer, Michelle och deras respektive Ammie och Jimmy. Morgonen därpå var inte lika trevlig. Stormvindar inatt och mulet med regn vaknade vi till, dessutom skitkallt i rummet. Jag hade lagt mina kläder på en stenstol vid fönstret och där hade givetvis kondens från fönstret runnit ner så mina byxor var minst sagt fuktiga. Men hasta manana, en ny dag nya upplevelser.
Vy nedanför byn 
En konstig slump...... på restaurangen i går en trevlig restaurangägare, namn Louise. I byn El Pito hette han som körde efter oss med bil o hyrde ut lägenheten Louise. Vi hittade av en slump i Champagne, byn Le Pine - omvänt hittade vi av en slump i Spanien en liten by som heter El Pito. ......Bara en reflektion.....
El Pito N.V Spanien
Efter övernattningen på Muskiz bar det vidare längst kusten. Efter Santander - Gijon - Aviles stannade vi till vid en liten by som heter El Pito. Här körde vi in vid ett ställe som hyrde ut apartementos. Ingen där, dörren öppen men ingen i receptionen. Knackade på en av dörrarna försökte förklara, lyckligtvis kunde denna enda människa i Spanien (som vi hittills funnit )prata engelska. Förklarade att vi ville hyra för en hel vecka. Vi kände att vi behövde landa, packa upp lite och hinna ifatt oss själva. Då dök värden upp engelsmannen förklarade, men nej, hundar var inte tillåtna i lägenheterna.
Det kan sägas att det var svårt överhuvudtaget med hund i Spanien, när det gällde övernattning. Ok! Då kör vi vidare.
Vi började längst bort i byn och knacka hotell. Vid det tredje kom en liten röd bil farande tvärsvängde o vinkade. OK, OK!!
Det var hotellvärden som vid närmare eftertanke insåg att dessa kunder hade han i finanskrisens spår inte möjlighet att missa. Svälj den spanska stoltheten. Vi diskuterade. Priset stod på väggen 75 euro/natt. Det skulle bli 525 euro/vecka.
Vi fick priset 350 . Ok sa jag, (Helena) 300. Då vägrade han skriva kontrakt, bara näven, ja ett handslag så satt den affären. En jättefin lägenhet med eget kök, så skönt. Nu bar det iväg ner till Cudillero, 2 km därifrån och mat inhandlades.
Där fanns stekar i riktiga charketuriaffärer som jag inte sett hemma sen - 70 talet. Så där en 35 år sedan.
Vi hade havsutsikt från lägenheten men byn El Pito låg 2 km från kustbyn Cudillero. Där var tvärbrant och trångt o inget för Willy. Här ute på landet var fina vägar och som ni ska se en egen strand. Även om vi tagit bilderna från höjden. För naturligvis när vi var nere vid stranden funkade inte kameran. Batteriet slut. Byn Cudillero är charmig, men svindyr.
Inget folk(turister) Restaurangerna tog 60 euro för a la Carte. Vi tänkte titta på hus men svindyrt. Alltså jag får säga som vår son brukar säga; De får helt enkelt " fälla ner pungen o landa " först. De hade turister förra sommaren, ekonomiska krisen kom i höstas, de har ännu inte insett att denna sommaren o flera somrar framåt aldrig blir det samma. Det är helt enkelt till att sy om kostymen, och rätta priserna efter det.
Dock skall sägas till spanjorernas försvar att deras inhemska livsmedelsaffär Almerika var det billigt i. Till och med vi som stort sett var de enda turisterna i byn blev trevligt bemötta och fick dessutom återbäring sista dagen, hur den återbäringen fungerade vet vi dock fortfarande inte, men trevligt var det. Något annars att tänka på när det gäller boendet i El Pito är, tag med egen kudde om du inte vill sova på en uppstoppad falukorv som kudde. Annars vet man hur många kotor nacken består av. Dessutom öronproppar, för likaväl som husen inte är isolerade mot kyla är de det inte mot ljud heller. Vi hörde varenda gång när grannen gick på toaletten eller pratade med någon. Men det är pettitesser. För övrigt ett mycket gott och välmött boende.
Bilder från Cudillero
Vi stannade från tisdag till tisdag den 3 mars, dvs en vecka. Tyvärr var en nackdel det att vi inte hade tillgång til internet och därför inte kunnat uppdatera denna blogg på en vecka men hoppas att ni våra nära och kära har haft överseende med detta.
I detta område Asturien finns dessa små troligtvis gamla visthusbodar, som idag fungerar som gästhus eller förråd.
PS Lars kom hem efter en promenad med Willy med en pinfärsk citron plockad direkt från trädet..........till rom o colan DS
Det kan sägas att det var svårt överhuvudtaget med hund i Spanien, när det gällde övernattning. Ok! Då kör vi vidare.
Vi började längst bort i byn och knacka hotell. Vid det tredje kom en liten röd bil farande tvärsvängde o vinkade. OK, OK!!
Det var hotellvärden som vid närmare eftertanke insåg att dessa kunder hade han i finanskrisens spår inte möjlighet att missa. Svälj den spanska stoltheten. Vi diskuterade. Priset stod på väggen 75 euro/natt. Det skulle bli 525 euro/vecka.
Vi fick priset 350 . Ok sa jag, (Helena) 300. Då vägrade han skriva kontrakt, bara näven, ja ett handslag så satt den affären. En jättefin lägenhet med eget kök, så skönt. Nu bar det iväg ner till Cudillero, 2 km därifrån och mat inhandlades.
Där fanns stekar i riktiga charketuriaffärer som jag inte sett hemma sen - 70 talet. Så där en 35 år sedan.
Vi hade havsutsikt från lägenheten men byn El Pito låg 2 km från kustbyn Cudillero. Där var tvärbrant och trångt o inget för Willy. Här ute på landet var fina vägar och som ni ska se en egen strand. Även om vi tagit bilderna från höjden. För naturligvis när vi var nere vid stranden funkade inte kameran. Batteriet slut. Byn Cudillero är charmig, men svindyr.
Inget folk(turister) Restaurangerna tog 60 euro för a la Carte. Vi tänkte titta på hus men svindyrt. Alltså jag får säga som vår son brukar säga; De får helt enkelt " fälla ner pungen o landa " först. De hade turister förra sommaren, ekonomiska krisen kom i höstas, de har ännu inte insett att denna sommaren o flera somrar framåt aldrig blir det samma. Det är helt enkelt till att sy om kostymen, och rätta priserna efter det.
Dock skall sägas till spanjorernas försvar att deras inhemska livsmedelsaffär Almerika var det billigt i. Till och med vi som stort sett var de enda turisterna i byn blev trevligt bemötta och fick dessutom återbäring sista dagen, hur den återbäringen fungerade vet vi dock fortfarande inte, men trevligt var det. Något annars att tänka på när det gäller boendet i El Pito är, tag med egen kudde om du inte vill sova på en uppstoppad falukorv som kudde. Annars vet man hur många kotor nacken består av. Dessutom öronproppar, för likaväl som husen inte är isolerade mot kyla är de det inte mot ljud heller. Vi hörde varenda gång när grannen gick på toaletten eller pratade med någon. Men det är pettitesser. För övrigt ett mycket gott och välmött boende.
Bilder från Cudillero
Vi stannade från tisdag till tisdag den 3 mars, dvs en vecka. Tyvärr var en nackdel det att vi inte hade tillgång til internet och därför inte kunnat uppdatera denna blogg på en vecka men hoppas att ni våra nära och kära har haft överseende med detta.
I detta område Asturien finns dessa små troligtvis gamla visthusbodar, som idag fungerar som gästhus eller förråd.
PS Lars kom hem efter en promenad med Willy med en pinfärsk citron plockad direkt från trädet..........till rom o colan DS
